Confirmation bias (bekräftelsefel) är ett uttryck som myntades i början av 60-talet av den brittiske psykologen Peter Watson och det samlande begreppet för vår omedvetna förkärlek att söka och tolka information på det sätt som stärker vår egen uppfattning. Den som röstar vänster söker och ser världen med vänsterögon, och den som röstar höger gör samma sak fast åt andra hållet. Egentligen borde vi ju kolla hur partiprogrammet ser ut på andra sidan, för att se om vi kan lära oss något och eventuellt ha skäl att ändra vår uppfattning. Men hjärnan jobbar inte gärna (den har som grundinställning att hushålla med sin energi) och letar därför bevis för att den redan har tänkt rätt.

Det här är ett dilemma när man som jag skriver en artikel som hävdar att chefer måste intressera sig mer för hur människor fungerar. En sådan artikel kommer ju sannolikt främst att läsas av chefer som redan är av den åsikten, medan de som kanske mest skulle behöva kunskapen hittar annan läsning som stärker dem i deras tro att ett företag handlar om pengar och visst kan, och bör, styras och kontrolleras med minutiös noggrannhet.

Vi människor är bara människor.

Jag är inte bättre än någon annan. Jag läser böcker och artiklar om psykologi och beteendeekonomi och studerar forskning som bekräftar min tolkning av verkligheten, och kanske missar fakta som eventuellt skulle motbevisa mig. I den vetenskapliga världen ska man ju bevisa sin tes just genom att söka information som vederlägger den. Men så funkar alltså inte vi människor. Inte jag heller, jag är människa och jag är i grunden övertygad om att den ledare som kan hitta former att leda utifrån våra grundläggande mänskliga behov och drivkrafter kommer att bli en vinnare. Så jag kan inte hävda att jag skriver vetenskapligt – möjligen skapligt – för den som vill utveckla sin ledarförmåga.

Men kanske vi måste hålla oss inom en informationsbubbla för att inte gå i bitar? Våra hjärnor är helt enkelt inte anpassade för att hantera den enorma informationsmängd som numera omger oss. Vi har en för liten hårddisk för datavolymen, skulle man kunna säga, så vi måste begränsa oss och skapa en liten värld i världen som vi orkar hantera. Då tänker jag att det ändå måste vara bättre att hålla sig i en bubbla som handlar om människors utveckling än om pengars!

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Tänk om du tänkte tvärtom!

Nåväl, en intressant övning för att åtminstone testa en annan tes är att argumentera för motsatsen. Om du för ett ögonblick gör allt du kan för att hitta argument mot din mening, eller en alternativ tes till dina egna tankegångar, så utvecklar du din egen uppfattning. Ledarskapsgurun Tom Peters menar att en av de absolut viktigaste egenskaperna hos en ledare är förmågan att lyssna, och att det är en förmåga som går att träna upp. I en pod-intervju berättar han om ett häpnadsväckande (dåligt) exempel från sjukvården.

En läkares främsta informationskälla till en patients problem borde rimligen vara patienten själv. Och om läkaren får chansen att möta patienten i säg femton minuter, och verkligen lyssnar, så finns naturligtvis mängder av viktig information i patientens berättelse. Visst, doktorn får säkert lyssna till en hel del struntsnack, självställda diagnoser baserade på ivrigt googlande och mängder av osammanhängande orosuttryck. Men i allt detta ges garanterat också ett antal nycklar till att faktiskt förstå vad det kan vara för fel på patienten. Så då kan man ju tänka sig att läkare skulle vara genuint goda lyssnare, men så är inte riktigt fallet. I studier av samtal mellan läkare och patient har man tittat på hur lång tid det tar innan läkaren avbryter patientens berättelse. Gissa!

Svaret är arton sekunder!

Efter i genomsnitt arton sekunder tar läkaren över och börjar ställa frågor, och då – kan man misstänka – utifrån sina erfarenheter, inte patientens. Det finns mig veterligen inga studier som bevisar att chefer generellt beter sig som doktorer, men min erfarenhet säger mig att det inte är någon orimlig tanke att vi skulle finna liknande beteenden om vi djupstuderade medarbetarsamtal.

Så den första läxan för dig som är chef och vill utveckla ditt ledarskap är kanske att inte ha så förtvivlat bråttom hela tiden, för att lyssna innebär ju faktiskt att vänta. Är det någon annan som pratar måste du vara tyst, och då har du två val: antingen slår du dövörat till och använder väntetiden till att vässa och formulera dina egna argument. Eller så öppnar du öronen och tar nyfiket och intresserat in och bearbetar vad personen på andra sidan faktiskt säger. Det kan ju faktiskt finnas något vettigt där.

För att öka förståelsen ytterligare adderar jag ett tips från författaren Daniel Pink: upprepa din meningsmotståndares tanke eller uttryck! Att hans eller hennes argument kommer över dina egna läppar hjälper dig att förstå hur den andra resonerar. Du förflyttar dig själv till ett annat perspektiv och ser frågan med den andres ögon. Det innebär inte att du måste ändra ståndpunkt eller inställning, men du har i alla fall fått ökad förståelse för hur den andre tänker. Och det sämsta som kan hända är att du därmed utvecklar ännu bättre argument för din egen åsikt.