Det pratas mycket om balans och om vikten av att vara balanserad, vilket generellt anses vara något positivt och eftersträvansvärt. Ofta likställs det med att vara sund och harmonisk. Att ha balans i jobbet, i hemmet, i vårt agerande och i vår tillvaro överlag. Att prestera utan att bränna ut sig. Att njuta av livet och samtidigt ta ansvar. Att göra väl avvägda beslut, vara måttlig och lagom, hålla jämnvikt och vid behov kompensera.

Även om det alltid låter sunt och bra med en balanserad tillvaro, så verkar balanserandet mata föreställningen om att allt består av två motpoler. Detta dualistiska synsätt som funnits inom religionsfilosofin i tusentals år verkar vara djupt inbäddat i oss, i vårt samhälle och i våra verksamheter överlag. Oavsett filosofi och livsåskådning så tycks det vara allmänt gällande att man ska tolka, värdera, besluta och agera utifrån föreställningen att det är:

rätt eller fel 
svart eller vitt
ont eller gott
bra eller dåligt
antingen eller 
fram eller bakåt
för eller mot
ja eller nej
morot eller piska
👍 eller inte

Om man utgår ifrån detta synsätt så kan det verka lockande att förenkla verksamheten till ett parti Othello, där allt är tydligt och strukturerat med roller, regler och uppgifter. Men är det verkligen gott ledarskap? Är det rätt väg att gå om vi vill utvecklas och vara framgångsrika?

Boken ”Extreme Ownership: How US Navy Seals Lead to Win” av Jocko Willink och Leif Babin är intressant läsning i det här sammanhanget. Elitförband som Navy SEAL tränar inte sina soldater till blinda orderföljare, även om det ofta är den bild som målas upp i Hollywood, skriver Willink och Babin. Där ute på frontlinjen, där varje soldats liv ligger kamraternas händer, vill man inte ha dumma drönare som tanklöst exekverar ordrar. Där vill man ha välfungerande högpresterande team som tar fullt ansvar. Där måste man kunna lita på att var och en tar ansvar och ifrågasätter om det är något som skaver eller inte verkar stämma. Man lyssnar, tar till sig ny information och nya infallsvinklar, och reviderar vid behov planen för att sedan agera enat och beslutsamt.  

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Antingen vinnare eller förlorare?

Så, varför leda människor med ett ”antingen eller”, där svarsalternativen endast är Ja eller Nej, och där vi ska försöka särskilja det onda från det goda och sen fundera på om det blev rätt eller fel? Varför likrikta, reducera och robotisera oss själva och andra?

När man har en tvådimensionell syn på tillvaron, löper man alltid risken att begränsa sig själv helt i onödan. Ett typexempel är den gamla klassiska uppdelningen mellan Vinnare och Förlorare.

För en tid sedan deltog jag på en middagstillställning där det även fanns möjlighet till diverse aktiviteter så som bowling, boule och shuffleboard. Jag kom i samspråk med en person som jobbade i en högre chefsposition och jag frågade om han var en tävlingsmänniska. Han svarade väldigt snabbt och skarpt med kommentaren: ”Vadå, gillar du att förlora eller?” Jag ansåg mig ha fått ett mycket tydligt svar på min fråga och även en bild av hur han såg på sig själv. Att till exempel spela shuffleboard och få lägst poäng var inget som han såg särskilt roat på. Han spelade inte shuffleboard med någon, utan mot någon. Att få lägre poäng än den andra betydde inte bara att man förlorat spelet, utan också att man var en förlorare. Och det är klart, om man går omkring och likställer sig själv och sitt värde med det resultat man uppnår så vill man ju ogärna förlora, för då blir man ju per definition en förlorare. 

Denna grundföreställning verkar ganska vanlig i många verksamheter, och en nackdel med den är att man ser det mesta som svart eller vitt. Man är antingen en Vinnare eller en Förlorare, en som kan eller en som inte kan, en som vet eller en som inte vet, en som har det eller en som inte har det. Detta leder ofta till att man ogärna utsätter sig för något som man är osäker på om man kommer att klara av, och i värsta fall vill man inte ens försöka för att man har förlikat sig med att man inte kan. Vidare leder det till att man aldrig blir mer än det man redan är; man blir kvar i komfortzonen. 

Därmed finns det stor risk att verksamheten stagnerar, alternativt att den piskas framåt – med bieffekter av bland annat lågt engagemang samt hög frånvaro och personalomsättning. 

Balansera eller navigera?

Livet består av många olika områden, och med det balanserande synsättet skulle man kunna se dem som många olika balansbrädor; mellan jobb och familj, mellan egentid och kvalitetstid med partner, mellan hälsa och njutning, nytta och nöje. Det blir rätt snart ganska många balansbrädor staplade på varandra. Vilket kan göra det väldigt svårt och krävande att stå där och balansera. Vad skulle bli annorlunda om vi istället för att stapla balansbrädor skulle se de olika områdena som lager eller filter på en karta? Där kartbilden inte blir komplett förrän du lagt dit alla skikt. Då kan du stå stadigt – istället för att balansera på brädhögen – och få en tydlig överblick av nuläget med alla dess delar, och kan på ett lugnt, välinformerat och medvetet sätt göra utvärderingar och fatta beslut för att sen agera målmedvetet. 

Skulle det kunna vara så att föreställningen om balansakten underblåser rädslan för att göra fel och ramla, och därmed ökar stressen och ångestkänslan? Skulle det kunna vara så att det balanserande synsättet matar ängslan för misstag och därigenom hämmar tillväxt, utveckling, kreativitet och lärande och därför hindrar oss från att nå vår fulla potential? Vad skulle bli annorlunda om vi skippade balansakten och istället börjar navigera, upptäcka, lära och utvecklas? Vi skulle kunna nå en punkt där vi utan rädsla för oåterkalleliga ödesmisstag kan kommunicera, fatta beslut och agera med nyfiken beslutsam ödmjukhet. Där det inte handlar om att göra rätt eller fel, utan om att med syftet och visionen som kompass agera och revidera. Att fatta beslut och handla, ta steget och ge oss iväg, och i takt med våra lärdomar uppdatera kartan av verkligheten och korrigera kursen så att vi faktiskt kommer dit vi vill. 

Kompassnålen blir inte längre ett hjälpmedel för att hålla balansen, utan ett navigeringsinstrument som tillsammans med kartan ger oss goda förutsättningar för en utvecklande och framgångsrik resa. 

Tyvärr verkar många tro på uttrycken ”varför byta ett vinnande koncept” eller ”varför laga något som inte är trasigt”. Detta i tron att det som har fungerat förr kommer att fortsätta fungera om vi bara håller vågskålarna i balans. I själva verket måste man förstå att allt förändras, och att det som fått oss att komma hit inte kommer kunna ta oss dit. Vi förändras, vare sig vi vill det eller inte. Så frågan handlar inte om huruvida tillvaron förändras eller inte, utan om huruvida vi tänker låta tiden och omständigheterna ha kontrollen över skeendet - eller om vi själva väljer att styra vår förändring. 

Så, vill du fortsätta balansera, eller vill du börja navigera? Eller väljer du hellre en helt annan väg?