För tre månader sedan skedde det viktigaste som hänt mig. Jag blev mamma åt världens finaste pojke. Jag vill naturligtvis ge denna lilla, fantastiska varelse den bästa starten i livet. Trygghet, kärlek och ett coolt och ovanligt namn. Jag har så färskt i minnet min egen mellanstadietid. Anna panna stekte fläsk nittonhundra sjuttiosex… Eller försöken till att reta mig baserat på mitt efternamn. Frankzen kunde enkelt med barns kreativitet bli till Frankensteins monster.

Nio månader har vi haft på oss att förbereda det namn som kan lägga grunden för vår sons antingen lyckliga mellanstadieår eller åren fyllda av mobbing. Alla i min omgivning har haft starka åsikter om de namnen vi har lagt fram. Det är tydligen helt OK att högljutt hissa och dissa namn. För gammeldags, för pompöst, för konstigt. Slutligen valde vi det namn som av kritikerna i min umgängeskrets, mest förde tankarna till en hund. Tydligen är det så att vi har givit vår hund ett människo-namn: Bosse och vår son ett hundnamn: Rufus.

Nåväl, oavsett vilket namn föräldrar ger sina barn, så går tendensen mot att barnen i alla fall kommer att byta sitt namn senare i livet. 2009 var det rekordmånga som bytte sitt namn, nämligen 8000 stycken. Svenskarna är det folk i världen som byter namn oftast. Så visst är det viktigt för oss. En av de mesta anledningarna är att vi vill ha individuella och annorlunda namn. Alla son-namn är de som byts oftast. För visst är det så att det du heter faktiskt säger något om dig som person? Eller i alla fall säger våra fördomar en hel del. Vi blir som kategoriserade socialt av våra namn. Att vara kille och ha ett namn som slutar på Y är inte helt enkelt. Fördomarna säger att de är överrepresenterade  hos underklassen och i svenska fängelser.  Jasmine och Kevin för tankarna till ”white trash”. Ovanliga power-namn är det självklara valet för statussökande mellanklassen: Kingston, Primus och liknande.  Och Karl och Alexander, vilar tryggt hos sina föräldrar i överklassen.

Det är oerhört ängsligt att våga välja namn till sina barn. Det kan ju så lätt bli fel.

Med de orden vill jag bara säga ”Älskade Rufus, jag hoppas du blir nöjd med ditt namn, även under mellanstadiet"!

Och lilla prinsessan Estelle, jag är helt säker på att dina föräldrar gjorde så gott de kunde.