Hur vanligt är det inte att vi vill se ledare i vår omgivning som förebilder? Och att vi, så fort vi tänker på en förebild, riskerar att klistra fast ett antal etiketter på den personen, etiketter som är idealiserande och smått ouppnåeliga. Som dessutom blir tämligen endimensionella.

Och om du är ledare. Hur lockande är det att se på sig själv som den sortens förebild?

Att vara en förebild riskerar att skapa ett avstånd som i sin tur kan stå i vägen för ditt ledarskap. Både ett avstånd till dig själv och den du egentligen är och ett avstånd till omgivningen som lätt fastnar i idealbilden.

Det finns forskning som visar att endast 10 procent ser sin närmaste chef som ett naturligt bollplank. Den visar dessutom att den mest framgångsrika metoden för att motivera medarbetare är ett coachande förhållningssätt men att chefen, enligt exempelvis Simon Elvnäs forskning, inte ägnar sig åt detta i den omfattning de vill tro. I denna studie uppskattade cheferna att de ägnade cirka 40 procent åt återkoppling medan filmerna som forskarna spelat in med dem visar att det i verkligheten inte var mer än 0–2 procent. Istället ägnar man snarare närmare 90 procent av tiden till instruktion, information och diskussion.

Lever i paradigmskifte

Ett coachande förhållningssätt handlar mycket om att vara i ögonhöjd med omgivningen, att ha tillit till allas inneboende förmåga och potential. Att vara nyfiken istället för att placera sig ett snäpp ovanför. Det är här det kan bli motsägelsefullt för dagens ledare och chefer som lever i skiftet mellan två paradigm. Dels det hierarkiska, transaktionella och prestationsinriktade ledarskapet. Dels det transformella ledarskapet som istället handlar om inre inställning, värdering och attityd där utgångpunkten är att det är genom förståelse som vi skapar rörelse och riktning. Många medarbetare efterfrågar ett transformellt ledarskap men strukturer, normer och traditioner gör att det blir svårt för många organisationer att leva upp till förväntningarna.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

I ledarskapssammanhang pratar man ofta om att hålla distans, att inte bli för mycket vän med sina medarbetare. Det kan vara ytterligare ett synsätt som lägger krokben för att ge utrymme för det personliga uttrycket i ledarskapet. För även om ledarskapet är EN roll, behöver den inte vara en ROLL. Som ledare förväntas du inte bara instruera och informera, utan behöver dessutom ha en utvecklad förmåga att involvera, engagera och inspirera. Då blir hela ditt mångfacetterade jag en avgörande tillgång. När ledare och medarbetare är i ögonhöjd med varandra ökar utrymmet för tillit, öppenhet och dialog.

Att tala med istället för till.

Vi är inne i ett paradigmskifte som skapar förväntningar på att ledare visar fler sidor av sig själva. I paradigmskiftet uppstår även ett skifte kring ledarnormen - att dagens ledare gärna får ikläda sig en mer bekväm och spännande kostym. Bilden av de normer som upplevs följa med rollen förändras i takt med den här utvecklingen.

Förebild – eller människa?

I min egen roll som ledarutvecklare och coach har jag ibland mötts av upplevelsen att jag skulle vara så mycket klokare, lugnare och leva ett enklare liv än många andra. Jag får kommentarer som signalerar att man tror att mitt liv och mina känslor ligger på en stadigt harmonisk nivå. Ibland får jag kommentaren att jag kan se lite sträng ut när det i själva verket oftast handlar om att jag rynkar pannan när jag funderar eller är osäker.

Båda kan jag tänka är ett resultat av att man möter en medelålders, stabil kvinnlig konsult. Tänk er själva – låter inte det dödstråkigt! Dessutom känner jag att denna endimensionella bild bidrar till att skapa avstånd. De ser troligen inte att jag även är en tonårsmamma med allt vad det innebär. Att jag älskar improvisationsteater och äventyrliga resor och kan vara fnittrig till vansinne. Men visst blir den sanna bilden betydligt mer levande och intressant? En människa snarare än en förebild.

Hur ser du ut som Real Model?