Tekniken är en fantastisk möjliggörare. Tänk bara på vad vi idag kan göra i realtid som i princip var omöjligt för 20 år sedan. Vi har Skypemöten och videokonferenser med deltagare som fysiskt sitter i olika länder. Vi har tillgång till en kontinuerligt ökande mängd information via nätet. Barnen kan tävla i datorspel med någon annan på andra sidan jordklotet. Vi kan få kontakt med nya människor som vi förmodligen aldrig skulle ha mött utan teknikens hjälp. Digitaliseringen fortgår och vi är alla en del av den.

Fördelar skapas. Men vad mer? Vad går vi miste om?  Vad är baksidan med teknikens frammarsch?

Sherry Turkle – sociolog, psykolog, professor vid Massachusetts Institute of Technology – har spenderat de senaste 30 åren på att studera teknikens inverkan på vår sociala samvaro. Turkle var en pionjär och stor förespråkare för tekniken som möjliggörare. När hon 1995 gav ut boken ”Life on the Screen” lyfte hon bland annat fram teknikens roll i att bygga virtuella relationer och experimentera med identiteter.

Det är uppfriskande – men inte alltid självklart – att Turkle inte förälskade sig i sina egna hypoteser. Hon har fortsatt att ifrågasätta och studera teknikens effekter utifrån nya perspektiv. Hon har till exempel forskat kring hur mobiler påverkar våra samtal och människans empatiska förmåga. Detta är intressant. Apples första version av Iphone lanserades 2007. Det blev en succé som följdes med nya versioner och andra varianter av smarta mobiler. Idag finns de i var och varannan människas hand. Men kanske var det i samband med detta som den nya teknikens positiva effekter började överskuggas av mer negativa verkningar.

I vart fall är det vad Turkle varnar för. Det är inte så att vi inte kommunicerar med varandra. Men mer och mer av våra samtal sker via text; sms, chatt, mail, sociala medier. I takt med att vi ökar andelen skriftliga kommunikationsvanor minskar vi direktkontakten ”face-to-face” och via telefonsamtal. Turkle menar att detta får allvarliga konsekvenser för barns förutsättningar att utveckla sin empatiska förmåga. Jag tror inte detta enkom gäller för barn - det är i hög grad applicerbart även på oss vuxna i vår kommunikation med varandra och våra barn. 

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Tekniken undergräver möjligheterna för oss att skapa äkta mänsklig kontakt och samhörighet. Samtalen blir ytligare och den genuina förståelsen för varandra minskar. Vi blir istället mer och mer vana vid att tillrättalägga det vi kommunicerar genom att skriva, radera, ändra och skriva om.

En annan vana – eller snarare ovana – vi utvecklar genom tekniken är att vi alltid har något att göra när vi känner oss uttråkade. Om mötet känns meningslöst eller samtalet verkar ointressant, kan vi alltid kika på mobilen, kolla Facebook, LinkedIn och Twitter, eller uppdatera oss om de senaste nyheterna. Vi kan konstant bli matade med information och underhållning. Men var tar då tiden för reflektion vägen? Då vi utforskar våra egna tankar och den inre dialogen. Eller när vi bara vänder oss inåt för att få ro. Vad händer med de där magiska ögonblicken när vi får ögonkontakt med en medmänniska, ett leende eller en förstående blick?

Bristen på samtal och dialog ”in real life” gör att vi går miste om en av människans kanske mest grundläggande behov: Erkännande. Att bli sedd, lyssnad till och bekräftad som en betydelsefull annan. Att få berätta om vad som rör sig i hjärnan och vad som händer i kroppen. Att få berätta för någon som lyssnar, utan att värdera. Att fritt och okonstlat få prata högt om tankar för att bli klokare på sig själv.

Tekniken är här för att stanna. Använd den klokt. Och gör tid för riktiga samtal med ögonkontakt och utrymme för gemensam reflektion och lärande.