Min son hade fyspass på idrotten idag. Han berättade levande och ingående om hur det varit. Han gick som en styltig tant och skrattade åt träningsvärken.

– Hur blir du i sådana situationer? frågade jag honom. En som gärna vilar lite extra eftersom det är jobbigt, eller en som tänker att nu ska jag klara det här? 

Han tittade på mig med sina blåa kloka ögon. Liksom frågande och lite förvirrad. 

- Inget av det. Jag lyssnar på kroppen!

Plötsligt kände jag mig inte så klok, stor och vuxen. Insåg att visheten bodde i min son just nu. Att jag uppenbarligen inte frigjort mig helt från de gamla tankemönstren jag så innerligt vill skapa distans till. 

Det är så lätt att klänga fast vid saker, företeelser, beteenden, människor, arbetsuppgifter. Vilja ha mer. Vilja prestera mer. Känna begär. Klänga fast i något. En känsla. En föreställning om hur det borde vara och vad jag borde åstadkomma. 

Och det är lika lätt att falla in i likgiltighetens sköna klor, där man stöter bort, undviker, skjuter ifrån sig, skjuter upp saker. Vi använder de mest slipade argument om varför vi inte borde ta tag i en sak. Eller tvingar oss att se positivt på en sak som faktiskt har gjort oss ledsen. Vi vill inte ta in. Rädda för att gå sönder, inte klara av. 

Ofta rör vi oss som en slags pendel mellan dessa. Går det att hitta en tredje plats? Går det att visa mer ödmjukhet, mot sig själv och andra? Går det att hitta till acceptans? Kan jag se med värme och vänlighet på det som är här? Tänk om allt är okej. Tänk om allt är precis som det ska vara. Just nu.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Olika motivationssystem i hjärnan

Psykologiprofessorn Paul Gilbert har utvecklat något som kallas för compassionfokuserad terapi och i arbetet med detta har han gjort en pedagogisk modell för att förklara vår hjärnas olika motivationssystem. 

Vi tillhör en kultur och en generation där vi är vana vid att motivera utifrån antingen hotsystemet i hjärnan eller utforskandesystemet. Hur ofta låter det inte så här ”om du inte gör detta så får jag sätta någon annan som projektledare” eller ”om du drar in den här kunden så får du x antal kronor mer i bonus”? Det kan vara relevanta sätt att motivera oss ibland, men oftare än sällan går det att hitta till ett annat förhållningssätt som skapar långsiktiga och hållbara förändringar, relationer och människor. Det händer när vi aktiverar vårt omsorgssystem istället. Låt oss titta lite på hjärnans tre olika motivationssystem; 

Hotsystemet 

Hotsystemet är skapat för att vi snabbt ska kunna agera för att överleva. Det aktiveras ofta automatiskt och innan vi hinner analysera situationen. Det är då vi känner oss stressade, vill skydda oss själva och drar snabba slutsatser. Vi hamnar lätt i konflikt och vår förmåga att samarbeta med andra är begränsad. Känslor som rädsla, ilska, avståndstagande, ångest, skuld och skam aktiveras. Hormonerna adrenalin, kortisol och noradrenalin aktiveras.

Utforskandesystemet

Detta system har vi för att vi ska utforska och upptäcka saker, men också för att vi ska sträva efter sådant som ger oss njutning och livskraft. Ett utforskandesystem i balans ger oss en känsla av motivation och meningsfullhet. Det är ett system som aktiverar prestation och entusiasm. I vårt samhälle handlar det ofta om att arbeta, träna och bygga relationer. Att samla resurser, få information, ha en hög kompetens och mycket makt ger oss en känsla av belöning. Visst låter det härligt? Problemet är bara att detta är kortsiktiga vinster. Begär skapar mer begär. Vi blir aldrig nöjda och skapar en rastlöshet om vi inte får det vi vill ha. I vissa fall kan en överaktivering i detta system leda till beroende av olika saker och ett ständigt sökande efter kickar. Vi kan få svårt att varva ner och återhämta oss. Hormonet som frisätts är dopamin. 

I organisationer bygger vi ofta strukturer som motiverar både hostsystemet och utforskandesystemet. Vi inför bonusar, tabeller och mätinstrument. Ofta förtäckta bakom ord som tydlighet och struktur. Men det enda ett bonussystem gör är att det stimulerar hot- eller utforskandesystemet. Och sen begär vi att folk ska samarbeta och jobba tillsammans. För de flesta hjärnor blir detta blir det en ren motsättning och omöjlighet. 

Omsorgssystemet

Men det finns ett system till som vänder sig till andra delar av vårt motivationssystem i hjärnan. Det som kallas omsorgssystemet. Det är när vi använder denna del av hjärna som vi frisätter hormonet oxcytocin och då vi har störst kapacitet att samarbeta med andra. Det är också då vi är som mest kreativa och får tillgång till den största delen av vår potential.  Här praktiserar vi medkänsla och kärlek till oss själva och andra. Vi tar hand om och stöttar. Det är här vi skapar tillitsfulla, lugna och nära relationer till andra. Vi är nöjda med saker och ting som dem är. 

Att lyssna inåt, i min sons fall, lyssna på kroppen och det budskap den har, är att göra just detta. Det handlar också om att lyssna på sitt sinne och sina känslor med nyfikenhet. Och sen agera på det sätt som ökar mitt och andras välmående på lång sikt. Det kan innebära att göra något som är behagligt för mig själv just då. Att till exempel dra ner på tempot och ambitionerna just denna arbetsdag. Men det skulle också kunna innebära att göra saker som tar emot. Så länge det ger goda följder på lång sikt. 

Detta skulle också kunna kallas för acceptans. 

Frågor att fundera kring för ökad acceptans

Vad har jag tillgång till idag? Har jag utrymme att prestera mer än jag tänkt, eller är detta en dag då jag behöver ta det lite lugnare? Vilken vilka mål blir då rimliga? 

Hur kan jag bidra till gruppen/ organisationen idag? Hur kan jag stötta de andra så att vi tillsammans klarar vårt mål?