Ett förändringshus, som det jag tidigare har beskrivit, byggs och hålls levande av människor. Utan människor, inget hus. I denna artikel ska vi titta närmare på vad som händer med människor i förändring och vad vi som förändringsledare kan göra för att underlätta den resan.

Därför vill jag hälsa dig välkommen till en resa genom ”förändringens nio dörrar”.

Startpunkten. När nöjdheten viker undan.

Vår förändringsresa startar när något händer som gör att verkligheten och vår önskan om verkligheten inte längre stämmer överens. Detta kan komma som en chock för oss. Särskilt om det händer något plötsligt. Men verkligheten kan också smyga sig på. Kanske har saker under en längre tid inte varit som de ska.

Vi står då inför en förändring av något slag.

Då behöver vi passera dörr 1, 2 och 3, som handlar om att möta känslor. I dessa tidiga stadier av förändringen är det viktigt att vi ger utrymme för känslor. Först av allt måste vi möta känslorna så som de är.

Jag säger det igen: Vi måste möta våra känslor så som de ÄR.

Vi överöses ofta av tips och råd som handlar om att man ska tänka positivt i förändring och att man ska jobba med att öka sitt engagemang.
Men det vi måste inse är att inget av detta är möjligt om vi inte först möter våra känslor så som de är. För om vi inte gör det, kommer vi inte att förstå vad som ligger bakom känslorna, som vi behöver ta tag i för att kunna gå vidare. En människa som verkar arg, kan exempelvis i själva verket vara rädd. Om vi då möter ilskan och inte lyssnar efter rädslan, så kan vi gå väldigt fel i senare skeden.

Vad är det då för känslor som vi måste möta?

Den första känslor vi möter är faktiskt ingen alls. Detta eftersom vi inte kommer att tro att det som händer just nu faktiskt händer. Men efter ett tag kommer alla de där klistriga känslorna som vi helst inte vill stanna i. Du vet vilka de är. Rädsla, ilska, oro, ångest, förvirring.

När vi möter dessa känslor måste vi våga sätta oss på händerna.

Som förändringsledare behöver vi i denna tidiga fas sätta oss på händerna och inte GÖRA något. I stället behöver vi stillna oss, LYSSNA och ge utrymme för känslorna. Risken är annars att vi agerar åt fel håll.

Vi ska också komma ihåg att reaktioner är normalt och att förvänta sig, när vi har med förändring att göra. Vi behöver därför inte springa ifrån dem.

Först när vi gett utrymme och förstått känslornas innebörd kan vi börja handla.

Men inte genom att skapa aktivitetsplaner som vi ska beta av. För vi vet ännu inte vad vi ska skapa aktiviteter MOT.

Därför behöver vi börja med att förstå var vi ÄR. Tillsammans med berörda parter behöver vi göra en nulägesanalys för att veta vad vi står inför. Nulägesanalysen hjälper oss att släppa taget om det som inte längre fungerar.

Att släppa taget kan vara enkelt. Det gäller framför allt de saker som vi tydligt identifierat. Men det kan också vara svårt. Vi kan behöva släppa taget om sådant som vi investerat mycket tid, engagemang och kunskap i. Detta måste vi också våga göra om vi ska kunna ta oss vidare.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Först när vi gett utrymme för känslor, och sorterat i det som inte längre fungerar, kan vi frigöra utrymme och kraft för det som komma skall.

Det vill säga dörr 4, 5 och 6, som handlar om att skapa handlingskraft genom att agera utifrån verkligheten så som den ÄR.

När vi gjort vårt sorteringsarbete, vet vi hur verkligheten faktiskt ser ut, och kan därför handla utifrån den insikten.

Vi måste först säkerställa att vi handlar mot rätt saker.

Bara för att något verkar uppenbart rätt, behöver det inte betyda att det ger ett långsiktigt hållbart resultat i slutändan.

Jag brukar säga att vi ska leta efter nycklarna där vi faktiskt tappat dem, och inte där det råkar vara ljust. För om vi gör det sistnämnda kan vi hålla oss sysselsatta väldigt länge, men vi kommer inte att komma någonstans alls.

Vi hittar nycklarna genom att upprepande gånger ställa oss frågan: VARFÖR då? På så sätt kan vi identifiera det som faktiskt behöver förändras.

När vi ändå är inne på det här med att förändra rätt saker, måste jag också lyfta ett varningens finger. Det är väldigt lätt att man hamnar i det jag brukar kalla för infrysningsfas.

Du kan lätt identifiera om en verksamhet befinner sig i en infrysningsfas genom att titta på andelen policy- och processdokument. Om du har en verksamhet som har producerat mer policymaterial än konkreta handlingar, så är den i infrysning. Med ”infrysning” menar jag alltså att försöka planera sig ur handling.

Nästa steg är att skapa förutsättning för handlingskraft genom att utveckla testbäddar.

Testbäddar börjar med att vi som förändringsledare är uppmärksamma på de första trevande tecknen till handling i vår verksamhet. Dessa tidiga handlingsspår är inte alltid så lätta att få syn på. Det kan vara så enkelt som att någon säger: ”Jag tror att jag har en idé”. När detta händer, behöver vi vara med på tåget, och skapa strukturer för de där tidiga initiativen att växa.

Vår handlingskraft växer nu stadigt.

Efter att ha befunnit oss här ett tag kommer vi sedan till dörrarna 7, 8, 9, där det först är roligt, sedan blir jobbigt, och om vi agerar klokt, blir roligt igen.

När vi befinner oss i dörr 7 har testandet och experimenterandet satt igång vår handlingskraft på riktigt. Vi har jätteroligt och har en enorm skjuts i vår förändringsresa.

Det är i denna fas som de flesta förändringsresor tar slut.

Jag är väldigt medveten om att jag just nu lägger en våt filt över allting. ”Varför då?”, undrar du kanske, ”vi har ju kul?” Därför att vi måste passera dörr nummer åtta. Denna är, tillsammans med de tidigaste dörrarna (att vara i våra känslor så som de är), den passage där det är störst risk för dikeskörning.

Detta kan ske av två anledningar:

Vi förstår att vi på allvar är på väg in i något nytt.

Fram tills nu har vi omedvetet tänkt att detta är ett projekt som har en början och ett slut. Det kommer inte att vara. Efter projektets slut kommer allt att återgå till så som det var innan. Men den åttonde dörren handlar om ett slutgiltigt uppvaknande till att detta inte är ett projekt.

Vi förstår att förändringen var större än vi trodde.

Tänk dig att du ska måla om en vägg. När väggen är klar ser du att listerna också behöver bytas. När det är gjort förstår du att taket är gult och behöver målas om. Ja, jag tror du förstår. Vi skulle bara måla om en vägg och här står vi nu.

I det här skedet behöver vi som förändringsledare ligga nära vår verksamhet här och inte ropa hej för tidigt. Vi måste vara uppmärksamma på rationella förslag om att kompromissa med vår målbild eller att låta saker gå tillbaka till så som de var tidigare. För ingen kommer att prata om vad som egentligen ligger bakom. En sorg och en rädsla för det nya.

Vi behöver också ligga nära oss själva. För vi är inte heller immuna mot kraften av dörr åtta.

Vi står nu och tippar på randen mellan det som är och det som vi ser kan komma. Rätt hanterat, och med en förståelse för att just denna dörr är den svåraste, kommer vi tillsammans så småningom att gå vidare in genom dörr nio, där det blir roligt igen. Men denna gång från en mer långsiktig tidshorisont.

Och sen börjar allt om igen…

Då har vi pratat om vad som händer med människor i förändring, och vad vi som förändringsledare behöver vara uppmärksamma på för att stötta i denna process. Vi har också fått en liten skymt av hur vi som förändringsledare påverkas.

I nästa artikel ska vi dyka djupare ner i detta ämne. Då ska vi titta på vilken roll jag har som förändringsledare och hur jag, medvetet eller omedvetet, påverkar förändringsprocessen.