Vi står inför tusentals beslut varje dag.  Om vi ska gå upp ur sängen. Vad vi ska ha för kläder på oss. Om vi hinner med bussen. Vad vi ska äta till lunch. Om vi hinner träna. Hur vi ska hinna köra kidsen till träningarna. Vem som ska handla.

Du känner igen dem. Och du tar dem, där och då. Din hjärna går på högvarv och du tar besluten.

Men på våra arbetsplatser hamnar vi ofta i ett ingenmansland av att inte fatta beslut.

Varför är det så?

Min upplevelse är att vi helt plötsligt är rädda för att fatta ett beslut för att det kanske kommer att påverka någon annans revir, att vi trampar någon på tårna, att vi ifrågasätter ledningen, att vi blir av med jobbet eller får smisk på fingrarna. Den här rädslan är exakt likadan på golvet som den är i ledningsrummen.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Kan jag verkligen ta det här beslutet? Om jag gör det så påverkar det IT-avdelningen? Tänk om någon blir rasande? Så av rädsla väljer vi då att backa. Vi sätter oss ned och undviker helt enkelt  situationen, knyter handen i fickan, skickar frågan vidare till nästa möte. Och väntar. Väntar på att någon annan ska agera. Men vi kan inte vänta eftersom den ”någon annan” för det mesta inte finns.

Den någon annan är nämligen ofta just du själv...

Vi har ett ansvar att både agera och ta beslut. Och när vi gör det kommer företaget att utvecklas av den naturliga anledningen att varje beslut leder till utveckling. En av de största utmaningarna vi har i Sverige idag är att våra ledare är dåliga på att träda fram och är otydliga med vilken riktning som företaget ska ta.

Gör inte alltid som du blir tillsagd!

”Men Mia, du kan ju inte bara backa in i en ruta och göra som du blir tillsagd, vad ska vi göra med dig?”

Den frågan fick jag till mig en gång från en ledningsgrupp jag satt i och den fick mig att tända till. Nej, jag kan inte bara backa. Nej, jag gör inte bara som jag blir tillsagd. Min hjärna är skapad för att vara kreativ och där ligger arbetsglädjen och engagemanget hos mig, precis som hos många andra. Vår svenska kultur bygger på konsensus. Men vad händer i företagen där denna kultur dessvärre utvecklats till att bli ett ingenmansland där ingen tar beslut?

Vad händer med medarbetarna när ledaren hela tiden tittar i marken vid ställd legitim fråga och kommer med ursäkter för att slippa ta ställning, som: Jag tar med den frågan in till ledningsgruppen. Och envisas med att varje vecka komma tillbaka med ytterligare en ursäkt: Tyvärr, det fanns inte tid till frågan. Istället för att säga som det är: Nej, jag vågade inte.

Jag har varit med om det. Där min chef till slut krupit in med hela huvudet i datorn, haft händerna knutna i fickorna och varit helt vingklippt. För att hen inte vågat ta ett beslut utan ett godkännande från någon annan. Av rädsla för att göra fel, för att gå in på någon annans revir eller för att förlora jobbet. Detta är en totalt osund kultur.

Till slut har denna ledare förbrukat alla sina ursäkter inför mig och övriga. Vi har hört alla ”om”, ”ska bara” och ”när jag har tid” som finns att uppbringa. Ledarskapet är på väg att förtvina och mötena blir fler, hen gräver sig djupare ner i det operativa arbetet för att undkomma det ack så viktiga: Ledarskapet. Relationen till mig och övriga blir svagare och kulturen bryts sakta men säkert ner till att bli en ängslig konsensuskultur.

Arbetsmiljön blir sämre, medarbetarna gör bara precis vad som förväntas av dem. De sätter sig ned. De gräver in huvudet i datorn. De springer på möte efter möte utan att besluta något. Arbetsglädjen försvinner och sjukskrivningarna blir fler. Tiden går och utvecklingen stannar av. Företaget dör sakta men säkert. Och det blir jäkligt lågt i tak.

Att ställa sig upp i den här situationen och besluta sig för att förändra kräver mod, ett sanslöst mod. Men det går, det vet jag.

Våra medarbetare gör som ledaren gör, inte som hen säger. De vill höra sin ledare säga: "Jag har beslutat att vi gör så här, vi lär under vägen och ser hur vi hela tiden kan förbättra oss gentemot våra satta mål! Vi kommer att göra fel, men det lär vi oss av. Det börjar med mig och dig.

För vi har alla ett eget ansvar att leda företaget i utveckling.

Då tänds ögonen hos medarbetarna, det gnistrar till av arbetslust och kreativitet. Så länge ledaren visar med handling att orden har mening. Annars blir det bara tomma påståenden som studsar tillbaka i de ödsliga korridorerna där alla springer på möten med fulla agendor, utan att ta ställning till någonting.

Hur vill du ha det på din arbetsplats? Hur är din ledare, och hur är du själv? Vågar du ta beslut?

Så här börjar du!

Ställ dig framför spegeln. Ta ut handen ur byxfickan. Sätt händerna i sidorna. Sträck på dig. Ge dig själv det största leendet som du kan. Ta beslutet! Här och nu.

Du är här för att ta företaget in i framtiden. Bryt normen. Våga vara den ledare eller medarbetare som gör det. Allt startar med att någon börjar. Denne någon är du. Du kommer att vara rädd. Du kommer att ha ångest, för att du väljer att göra något annorlunda. Första steget är hemskt. Men andra och tredje? Hjärtat pumpar, kroppen säger sitt - magin kommer. Jag lovar.

Du har tagit ett beslut. Det beslutet kommer att förändra din värld och det kommer också att påverka de du har runt dig. 

Första steget i allt förändringsarbete handlar om mod. Ett sanslöst mod, att ta ett beslut och att våga göra annorlunda.