Var inte rädd för smärtan. Likt havets vågor kan den överskölja dig, men den drar också undan. Om du tillåter den. Håller du kvar vid smärtan blir den till ett onödigt lidande. Försöker du hålla ifrån dig smärtan blir den till en onödig kamp. Låt den infinna sig när den kommer. Släpp taget om den när den har sagt sitt. Behandla den med en lättsam gästfrihet. Likt strandkanten är du. Låt känslornas vågor komma och gå.

Var inte rädd för smärtan. Det är stormar som gör träden starka. Smärtan formar oss, gör oss unika. Den gör oss också medkännande med andra. Den hjälper oss att förstå varandra. Ju mer jag tillåtit mig att känna, desto mer kan jag känna igen mig i det du går igenom. Känslans intelligens skänker oss förståelse, stöd och gemenskap. Jag kan erbjuda dig en stilla spegling vid mitt lugna vattenbryn när det stormar hos dig. Och jag vet att du gör detsamma för mig.

Var inte rädd för smärtan. Ur smärta och kärlek växer vi som mest. Ibland är de sammanflätade. Ibland upplevda separata. Oavsett ger de oss grogrund för insikt, nytänkande och förändring. De vägleder oss kring när vi ska vandra vidare eller stanna kvar. När vi ska förlåta och försona. När vi ska avsluta och släppa taget. När vi ska frigöra utrymme och välkomna det nya. Smärtan och kärleken ger oss modet att ta de stora kliven. Att symboliskt dö och pånyttfödas i livets cykler.

Var därför heller inte rädd för kärleken. Kärleken är kraften som vill dig väl. Kärleken är kraften när du vill väl. Kärleken välkomnar, öppnar och läker. Och läkning kan göra ont; vara smärtsamt rent av. Men allt som sker av kärlek kommer att vara värt det. Kärleken är livets mening. Livets sol. Det må brännas ibland, men det kan jag stå ut med. Att fly undan för att slippa känna är att fly undan från mig själv.

Smärtan och kärleken vill vara våra vägvisare. Av dem blir vi visare. Av visdomen blir vi modigare. Av modet blir vi mer levande. Och själva levandet är vårt kännetecken; vår mänskliga rättighet.