Nyligen genomfördes en opinionsundersökning i Italien som visade att 86 procent av italienarna har mycket eller ganska stort förtroende för påven Franciskus. Endast 9 procent hade lite eller inget förtroende för kyrkans överhuvud. Italien är förstås bara ett av många länder i den stora katolska världen, men siffrorna är ändå intressanta. De visar att påvens nya och i viss mån revolutionerande ledarskap verkligen har gett önskad effekt.

När Jorge Mario Bergoglio valdes till påve den 13 mars 2013 visade han direkt att passagerarna på "Kristi skepp" kunde vänta sig en kursändring. Han tog sig namnet Franciskus efter helgonet Franciskus av Assisi - något som ingen påve hade vågat göra före honom. I namnvalet finns en tydlig symbolik - helgonet från Assisi förknippas med ödmjukhet, asketisk livsstil och omsorg om de fattiga.

Kör en Renault

Påvens strategi som ledare har varit att genom små, symboliska handlingar och uttalanden visa vilken väg han vill att katolska kyrkan ska ta. Han bär silverkors runt halsen istället för guldkors; han kör omkring i sin egen rostiga Renault istället för att ha chaufför och lyxbil; han bor kvar i Vatikanens enkla "gäststuga" istället för att flytta in i påvepalatset - och så vidare.

Vissa kritiker menar att den utstuderat sobra livsstilen är populistisk. Å andra sidan är det välkänt att Bergoglio levde mycket enkelt redan som biskop och kardinal.

Snarare än populism skulle man kunna tala om ett idéburet ledarskap. Katolska kyrkan har, både inom och utanför den katolska världen, många gånger anklagats för att sakna ödmjukhet och att vara världsfrånvänd. Rykten har också många gånger gjort gällande att biskopar och kardinaler lever i lyx. Detta vill påven ändra på genom att själv föregå med gott exempel: "Jag är påve och kör en rostig Renault. Ska då ni, som är kardinaler, åka limousin?"

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Interna splittringar

Den nye påvens utmaning som ledare består emellertid inte bara i att föregå med gott exempel när det gäller biskopars och kardinalers livsstil.Kyrkan plågas också sedan många år av en inre splittring mellan liberala/progressiva, moderata och konservativa katoliker. Splittringen går tillbaka till Andra Vatikankonciliet, ett stort kyrkomöte som ägde rum mellan 1962 och 1965. Där beslutades att kyrkan skulle uppdatera sin lära och anpassa den efter det moderna samhället.

Mötet skapade dock oenighet om vad besluten innebar och hur de skulle implementeras. Motsättningarna mellan de olika grupperna har funnits kvar sedan dess, och varje påve tvingas gå en svår balansgång för att inte reta upp någon av grupperna för mycket. En så stor institution som katolska kyrkan rymmer allt ifrån ultrakonservativa till liberaler och marxister, och en av grundtankarna i katolicismen är att den kristna kyrkan ska hålla samman och vara en gemenskap (ordet katolsk betyder "universell").

Långsam förändringstakt

Förutom att sköta de interna relationerna måste Franciskus också hitta ett fungerande sätt för kyrkan att förhålla sig till omvärlden. Flera saker måste vägas in; å ena sidan får man inte vända världen ryggen, å andra sidan får inte läran urvattnas.

I Sverige, som till största del är ett protestantiskt eller ateistiskt samhälle - där kunskapen om katolicism är mycket bristfällig - är den här utmaningen svår att förstå. Varför gör inte kyrkan bara som de "upplysta" liberalerna säger? Varför tar all förändring så lång tid?

Vad få svenskar förstår är att denna "fasthet", eller orubblighet, har en mycket tydlig och genomtänkt poäng. Katolska kyrkan får inte under några omständigheter bli en kappvändare som följer tidens trender. Då skulle den över huvud taget inte finnas kvar idag. Det är till exempel ingen slump att kyrkan var den enda stora institutionen som aldrig böjde sig för fascismen när Mussolini styrde resten av Italien med järnhand. Det är, menar kyrkan, bättre att låta förändringar ta 200 år än att följa varenda modenyck i samhället. Detta gäller även - och i synnerhet - förändringar som den sekulära världen och "människor i tiden" tycker är självklara. Den katolske författaren G.K. Chesterton har sammanfattat denna idé på ett träffsäkert sätt: "Kyrkan är det enda som frälser människan från det förnedrande slaveriet att vara ett barn av sin tid."

Tillbaka till kärnan

Under dessa förutsättningar ska alltså Franciskus utöva sitt ledarskap - å ena sidan ska han garantera katolikerna rätten att slippa "det förnedrande slaveriet att vara barn av sin tid", å andra sidan får han inte riskera att tappa alltför många anhängare som lockas av den sekulära världens konsumism, värderelativism och liberalism. Han måste bevisa att kyrkan, trots sin försiktiga inställning till modernism och trender, inte är helt döv och blind för kritik.

Den nye påven har hanterat detta på flera, hittills framgångsrika sätt. Han har framhållit vikten av att kyrkan inte bara predikar regler, utan också - och framför allt - lyfter fram kärnan i det kristna budskapet: tron på Gud, Jesus och kärleken till din nästa.

Franciskus har själv visat prov på vad som menas med detta. Ett exempel är när han fick ett brev från en troende katolik som var homosexuell. Han ringde då själv upp brevskrivaren och sade att dennes läggning inte har någon betydelse, det viktiga är att tro på Gud.

Behov av reformer

För att förstå vilka utmaningar påven står inför som ledare måste man som synes först sätta sig in i vad katolicism är. Den svenska debatten om påven (i den mån det finns en debatt) är ofta naivt snäv - för att "godkännas" ska påven vara feminist, liberal, HBT-aktivist och helst protestant. Men påven kommer aldrig att bli den person som majoriteten i ett icke-katolskt land vill att han ska vara, och det kan vi inte heller kräva om vi vill leva i ett mångkulturellt Europa.

Katolska kyrkan behöver dock reformeras - det har blivit tydligt i samband med hanteringen av de senaste årens pedofilskandaler, och de flesta biskopar och kardinaler är väl medvetna om detta. Mycket tyder på att Jorge Mario Bergoglio, alias Franciskus, kan vara rätt man för jobbet. Kanske vågar han till och med trycka lite på gasen - utan att bli ett "trendigt" barn av sin tid.

Men det är väl ingen risk för påven som kör runt i en rostig Renault.