Det finns vissa sommarpratare jag aldrig glömmer, som Mikael Nyqvists berättelse om sitt sökande efter sina italienska rötter, Percy Barneviks hängivenhet över Hand in Hand och Anders Walls tacksamhet över sin fru. Årets Sommar fick en cool start med Anja Pärson och framför allt David Hellenius, men den som jag fastnat mest för av de jag hittills hunnit lyssna på (tack och lov för podversioner som gör det möjligt att lyssna i efterhand) är norska miljardären Petter Stordalen. Jag gillade hans ton och rättframhet. Han hann med många viktiga saker och betonade bland annat vikten av att ta vara på vår miljö, för som det står på hans visitkort: ”There’s no business on a dead planet”.

Överhuvudtaget så fascineras jag av framgångsrika personer som förvaltar sin talang, sin förmögenhet och sin makt till något klokt som lämnas till eftervärlden. Det är här det skräckblandade kommer in. Inte i meningen att de personer som fått frågan att sommarprata inte ska förvalta sitt pund, egentligen, utan över vad jag själv skulle prata om, om jag fick chansen. Vad är viktigt för mig? Vad gör jag som är värt att dela till andra? När jag tänker på vilka som gjort störst intryck på mig så ligger visserligen Percy med sitt fantastiska hjälparbete med Hand in Hand högt, men även Anders Walls lycka över sin fru. Det betyder att det inte bara har att göra med prestationer, utan också med inställningar.

Så när jag seglar fram över haven i sommar funderar jag på temat för mitt potentiella sommarprogram. Hur jag förvaltar den tid och de resurser jag fått, och vad jag behöver förändra för att göra det ännu bättre. En första halvtimme börjar bli klar. Men mycket är kvar.

Hur ser det ut för dig? Vad skulle du säga till hela svenska folket om du fick chansen?