Sandro Scocco har tidigare varit LO-ekonom, chefsekonom på AMS och sakkunnig åt ministrar som Carl Tham, Mona Sahlin och Björn Rosengren. Idag är han chefsekonom för den vänsterorienterade tankesmedjan Arena Idé. Han lever och andas vänsteridéer, och behöver inte ta hänsyn till några "taktiska" överväganden - just därför är han så intressant att intervjua i en tid präglad av kompromisser och mittenextremism.

De rödgröna har just vunnit vad som närmast får beskrivas som en pyrrhusseger i riksdagsvalet, och frågan är hur mycket vänsterpolitik partierna över huvud taget vågar ta med sig in i riksdagens allt annat än röda plenisal.

Trots det har vi bestämt att intervjun ska handla om vänsterns arbetsmarknadspolitik ur ett ideologiskt perspektiv.

Vänsterblockets syn på jobbskapande och arbetsmarknadspolitik är svår att sammanfatta, hävdar jag i intervjuns inledningsskede. Den borgerliga politiken är tydligare och går i stort sett att summera i en enda mening: "Gör det billigare och enklare att anställa och se till att arbetsmarknaden blir mer flexibel, så kommer fler människor att få jobb".

Sandro Scocco är inte imponerad av min analys.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

- Jag delar inte din uppfattning. Vänsterns arbetsmarknadspolitik har präglats av att det är enkelt att anställa och avskeda om man har motiv. Har man arbetsbrist så är det fritt att säga upp, i andra länder kan man bli skadeståndsskyldig i ett sådant läge. Sverige har velat stimulera strukturomvandlingen, säger Scocco, och fortsätter:

- Men det är stor skillnad när det gäller vilka som ska sägas upp. Vi vill att löntagarna ska skyddas mot arbetsgivarnas godtycke, medan högern vill ha större makt för arbetsgivarna.

Tydliga skiljelinjer

Vänsterblocket har alltså ingenting emot en flexibel arbetsmarknad - så länge man med "flexibel" inte menar att all makt ska ligga i arbetsgivarnas händer. Påståendet att högern gör det billigare att anställa ger han heller inte mycket för.
- Det är ingen jätteskillnad, Alliansen har mest sänkt inkomstskatten. Och socialdemokratin har alltid varit medveten om vikten av att upprätthålla konkurrenskraft. Frågan är hur man upprätthåller den, och där vill vänstersidan i första hand betona samhällsinsatser. Kostnaderna för arbetsgivarna skiljer sig inte så mycket åt vare sig det är vänstern eller högern som styr, skillnaden ligger i maktförhållandena mellan löntagare och arbetsgivare, säger Arena Idés chefsekonom.

En kanske ännu viktigare skillnad mellan vänstern och det borgerliga blocket är synen på vilka medel som bör användas för att hjälpa folk att komma ut på arbetsmarknaden.

- Den stora skiljelinjen i svensk politik idag handlar om huruvida man tror på ekonomiska incitament för att få ut folk i arbetslivet. Högern har satsat på jobbskatteavdrag för dem som har ett arbete och sänkta ersättningar för alla som är arbetslösa eller sjukskrivna. Om det bara blir tillräckligt stora skillnader så löser sig problemet av sig självt, menar de. Vänsterns linje har istället varit att vårda arbetskraftsutbudet med hjälp av utbildning och andra samhällsinsatser, säger Sandro Scocco.

Logiken i resonemanget blir tydligare om man tittar på hur arbetslösheten ser ut i dagens Sverige. En mycket stor andel av de långtidsarbetslösa är antingen invandrare, fysiskt eller psykiskt funktionsnedsatta eller ungdomar - alltså människor som kan tänkas vara arbetslösa av andra skäl än att motivationen till att söka ett arbete brister. Frågan är då om ekonomiska incitament i form av morot (jobbskatteavdrag) och piska (sänkta ersättningar) verkligen hjälper.

- Idag har vi närmare 8 procents arbetslöshet. Många är arbetslösa väldigt länge, och det slår verkligen ut människor. De drabbas av psykiska besvär. Dessa människor är väldigt svåra att nå med ekonomiska incitament. De påverkas inte alls positivt av sänkta ersättningar, utan har snarare behov av väldigt starka stödinsatser för att ta sig ur arbetslösheten, säger Sandro Scocco.

Keynes återkomst

En annan grundläggande skiljelinje mellan höger och vänster är synen på hur lågkonjunkturer och ekonomiska kriser ska hanteras. Vänstern har traditionellt förespråkat keynesiansk stabiliseringspolitik, som innebär att staten ska spara i högkonjunktur och "slösa" i lågkonjunktur för att stimulera ekonomin när hushållen inte vill konsumera.

Högern, både i Sverige och i Europa, har istället satsat på åtstramningspolitik i flera år. Denna linje har på senare tid blivit alltmer ifrågasatt - inte bara av vänstern, utan också av exempelvis Dagens Nyheters liberala ledarsida.

Keynes nationalekonomiska teorier har alltså fått ett uppsving de senaste åren, och vänstern har på så vis haft öppet mål i debatten om statsfinanserna. Men Magdalena Andersson har istället valt att försöka vara en bättre Anders Borg än Borg själv. Denna ängslighet inför den egna ideologin är ett typiskt exempel på den så kallade trianguleringen inom svensk politik, som innebär att de två stora partierna trängs i mitten och försöker vinna medelklassväljare genom att sno de populära inslagen i motståndarens politik.

- Traditionellt har ju vänstern betonat stabiliseringspolitik, men nu har det istället blivit en internpolitisk diskussion där man gjort bedömningen att vi måste spara. Det handlar mycket om taktik, det har blivit en tävlan om vem som kan spara mest. Det där har kritiserats av bland andra OECD, som har konstaterat att vi behöver stimulera ekonomin, säger Sandro Scocco.

Synen på tjänstesektorn

Den tidigare "förlegade" keynesianismen har alltså kommit på modet igen. Men hur är det med vänsterblocket och socialdemokraterna som parti - hur modernt är det? Vissa menar att vänstern är ett barn av industrialismen och att den därför inte fyller någon given funktion i det nya, tjänstedominerade samhället.
Sandro Scocco tycker att det är en nidbild. Båda de stora partierna, S och M, har professionella ekonomer från Handelshögskolan i sin organisation - och är fullt medvetna om hur verkligheten ser ut. Däremot gör man olika bedömningar ideologiskt, vilket vi också har sett i årets valrörelse.

- Det finns en konfliktyta i synen på tjänstesektorn. Ta det här med RUT, eller den sänkta restaurantmomsen - det är ju rena subventioner. IFAU har konstaterat att den typen av insatser är enormt ineffektiva. Att ge en servitris jobb på det här sättet kostar lika mycket som att anställa tre undersköterskor i vården, säger han, och fortsätter:

- På 70-talet gav socialdemokraterna subventioner åt industrin, idag tycker vi att det var dumt. Jag anser inte att man bör subventionera tjänstesektorn heller, det finns ingen anledning att påverka om folk ska köpa restauranttjänster eller Ikeamöbler för sina pengar. På det sättet tror vi mer på marknaden än vad högern gör.

Förväntningarnas besvikelse?

Nu är de rödgröna tillbaka vid regeringsmakten, och vägen mot minskad arbetslöshet ska gå via utbildning, traineejobb inom vården samt en "aktiv näringspolitik" i form av innovationsråd och nyindustrialisering. Men frågan är som sagt hur mycket av sin egen politik vänsterblocket egentligen kan få igenom i riksdagen.

- Vi sitter ju i ett högerparlament. Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti, så högern har en tydlig majoritet i Sveriges riksdag. Hittills har ju inte Alliansen velat prata med SD, och så länge de håller fast vid det kommer Löfven att kunna regera. Men det blir väldigt tufft att föra en vänsterpolitik under de här förutsättningarna. Det kan nog bli en förväntningarnas besvikelse för många, säger Sandro Scocco.

Trianguleringen härskar och det parlamentariska läget är osäkert - men det finns fortfarande någonting som heter röd arbetsmarknadspolitik. Grunden är att stärka utbudet av kompetent arbetskraft genom satsningar på utbildning, samt att staten ska spela en mer aktiv roll för att stimulera ekonomin och utveckla näringspolitiken.

Kommer det att fungera? Stefan Löfven har fyra år på sig att övertyga det folk som egentligen aldrig har givit honom något ordentligt mandat att regera. Frågan är om han vågar satsa sitt magra förtroendekapital på en sann vänsterpolitik - eller om trianguleringen fortsätter tills väljarna varken vet ut eller in.