Rädsla är ett fascinerande fenomen. Enligt Silvan Tomkins (1911-1991), amerikansk psykolog, är rädsla en av våra nio grundkänslor. Vad som är en grundkänsla är ingen exakt vetenskap. En del menar att det finns fem grundkänslor, andra upp till 13. Vad som dock synes vara en vedertagen bild är att en grundkänsla är mer basal än andra mer komplexa och sammansatta känslor. En annan etablerad förklaring är att rädsla uppstår vid hot eller riskfyllda situationer. Rädsla kan också beskrivas som ett extremt ogillande av tillstånd, saker och människor. 

Rädsla som en paradox i sig

Rädsla kan uppstå i relation till så otroligt skilda fenomen. Ormar, höjder, flyga, fatta beslut, byta jobb, ensamhet, bli gammal, förlora någon, avsluta en relation, påbörja ett förhållande, tala inför grupp. På tal om det sistnämnda så sägs det att 40 procent av Sveriges befolkningen upplever en stark rädsla för att ställa sig på scen. 

Motsatta rädslor kan också samexistera och i detta är det som att rädsla i sig är en paradox. Som Susan Jeffers (1991:9) beskriver i sin bok Känn rädslan och våga ändå!:

Vi är rädda för att påbörja och vi är rädda för att avsluta. Vi är rädda för förändringar och vi är rädda för att ”fastna”. Vi är rädda för att lyckas och vi är rädda för att misslyckas. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö. 

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Rädslans många skepnader

Rädsla kan uppstå när vi blir hotade, kanske handlar det om liv och död. Rädsla kan också visa sig mer subtilt genom oro eller olust. Härigenom synes rädsla ha många skepnader. Det är som att rädslan i sig är en lång känslolinjal. Från en obehaglig känsla i magen, som kan generera oro och ältande, till ångest och stark påtaglig rädsla där hela det sympatiska nervsystemet kopplas på. Oavsett var vi befinner oss på linjalen, torde alla dessa känsloyttringar ha sin grund i rädsla. Vi kan vara lite rädda till superrädda. 

Samtidigt verkar det som att rädsla är något vi ganska sällan pratar om. Jag får en fantasi om att rädsla lätt förknippas med svaghet; att inte klara av att hantera sig själv. Då är det till synes enklare och definitivt mindre sårbart att prata om att ”jag är lite orolig, men allt är bra”. Vi är ju starka och reder oss själva. Men om rädsla är en grundkänsla som sånär som alla har tillgång till och som vi titt som tätt ”drabbas” av, vore det då inte förfriskande att tala mer öppet om vad vi faktiskt är rädda för? Tänk om rädslan i sig tonar av om vi sätter ord på den, utforskar och blir speglade i det vi upplever.

Reell och inbillad rädsla

En annan intressant aspekt av rädsla är att den kan vara både reell och inbillad. Ett exempel på reell rädsla är om du blir överfallen. Hjärnan aktiverar försvarsreaktioner och höjer den fysiska beredskapen. Antingen försöker du slå tillbaka eller springa därifrån – kamp eller flykt. Helt begripligt. Men i princip händer samma sak i hjärnan vid en inbillad rädsla. Du blir orolig över att något skulle kunna hända och samma signalsubstanser aktiveras. Hjärnan kidnappas av känslan oavsett om objektet för rädslan är faktisk eller bara en fantasi. 

I detta synes det viktigt att klargöra vad som är vad. Är det en reell rädsla jag upplever eller är det en rädsla som eventuellt skulle kunna bli verklig någon gång i framtiden fast jag vet inte om det kommer bli så eller när? Kanske det är ett första steg att ge sig själv lite perspektiv. 

Utforska rädslan

För att vidare utforska vad rädslor står för kan Susan Jeffers tre nivåer av rädsla vara till hjälp:

1) Situationsrelaterad: rädsla för dels sådant som händer, t ex åldrande, att förlora någon, sjukdom, olyckor; dels sådant som kräver aktivitet, t ex att börja studera, byta jobb, fatta ett beslut, skaffa nya vänner, avsluta ett förhållande eller påbörja ett nytt. 

2) Relaterad till självkänslan: rädsla för att bli avvisad eller lurad, göra sig sårbar, bli förlöjligad, lyckas eller inte lyckas.

3) Relaterad till förmågan att hantera livet: rädsla för att inte kunna hantera… sjukdom, uppsägning, misstag, åldrandet, förluster och ensamhet.

Med andra ord, gör vi ett långkok på alla våra rädslor så på botten av kastrullen finner vi rädslan att inte kunna hantera livet, rädslan på nivå tre. Som Jeffers skriver, om vi alla verkligen trodde på att vi kommer kunna hantera vad som än kommer i vår väg... då skulle vi inte vara rädda för något. Intressant tanke. Och på gränsen till utopiskt att vi skulle kunna bli fria från all rädsla oavsett var på känslolinjalen den befinner sig. Men om det i grund och botten handlar om tron – eller brist på tro – på min egen förmåga att hantera livet så är ju det i sig en tankeväckare. 

Rädsla som diskonterad känsla

Låt oss avslutningsvis återgå till Anna Sewells citat: Jag är aldrig rädd för det jag vet. Tänk om vi i grunden bara är rädda för det vi inte vet. Tittar vi närmare på den tesen så ligger det något däri. Jag tycker mig ganska ofta höra att ”ovissheten” är det värsta. Den skapar fantasier. Oro. Ångest. Och när vi inte vet, har vi en tendens att måla upp negativa scenarier, snarare än positiva. Det är som att vi diskonterar känslan av rädsla… vi är rädda trots att inget hänt och vi vet kanske inte ens om det någonsin kommer hända. 

Samtidigt finns det givetvis saker vi helt naturligt kan känna rädsla inför… att bli gammal, bli avvisad, mista jobbet, förlora någon, bli exkluderad, bli sjuk, att dö. Allt detta är ju en del av livet. På ena eller andra sättet kommer vi igenom det också. Och om vi delar mer av våra upplevelser med varandra. Om vi gör oss sårbara och tar emot andras stöd. Om vi stödjer andra i deras resor. Kanske blir det då lättare att leva med rädslan och låta den finnas som en del av att vara människa.