I en värld där vi slits mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker, kärlek och rädsla, närhet och separation, helhet och söndring. Vad tar vi fasta på? Vad väljer vi att fokusera på? Vinsten eller förlusten? Vänskapen eller fiendskapen? Möjligheten eller svårigheten? Tilltron eller uppgivenheten?

Många av oss lägger åratal på att utbilda oss och lära oss. Kunskapen hålls högt. Förnuftet prisas. Den logiska intelligensen förfinas. Men när jag går in i mig själv och frågar ”Vad är min största tillgång?”, så är det inte detta. Det är istället min tro. Och nu talar jag inte om något religiöst trossystem. Jag talar om den enkla vetskap som viskar i mitt hjärta: ”Allt är möjligt. Det ordnar sig. Bara jag vågar fortsätta tro.”

Jag tror alltså på själva tron. Jag tror på den tro som får oss att fortsätta hoppas och kämpa. Jag tror på en tro som kan försätta berg. Jag tror på en tro som öppnar upp för mirakel – just därför att vi har modet att våga tro.

Jag talar således om den inställning som är skillnaden mellan att ge upp eller fortsätta vandra vägar framåt. Trots ovisshet och osäkra utfall. Trots risken för att bli besviken. Jag tror på att ge livet möjligheten att överträffa mina vackraste drömmar och högsta förhoppningar.

Framförallt tror jag på att följa hjärtats väg. Jag tror på att utmana den vilsenhet jag känner i vissa stunder med att lägga handen på hjärtat och fråga min inre kompass: ”Vart vill jag nu?” Och även om mitt hjärtas svar inte verkar logiskt för alla runtomkring mig – kanske inte ens för mig själv – så tror jag ändå på att våga vandra i den riktningen. Jag tror på att hjärtats väg leder mig igenom det jag behöver uppleva och fram till den jag vill vara.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Att tro på livets goda är ett val. Det är ett val som förutsätter sårbarhet, mod och ansvar. Men det är ett fullt möjligt val. Kanske är det så enkelt som Albert Einstein uttryckte det:

”Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.”

Jag tror att Einstein betraktade världen med ett barns ögon och förundran. Det lade grunden till en fördjupad förståelse av skapelsen. Vi är alla del av denna skapelseprocess.

Varje gång jag är uppmärksam nog att bevittna ett mirakel så förstärker det min tro. Min tro på att allt är möjligt och att vägen är värd att fortsätta vandra – även under passager av mörker och ovisshet. Om det är jag viss. Undrens tid är inte förbi.