Dagarna i livet kommer och går. De är många. Vissa flyter ihop. Andra sticker ut. Jag minns de lyckligaste. Och jag minns de svåraste. De däremellan suddas ut.

Jag minns den dag oskulden togs av mitt unga oförstörda sinne. Jag var sju eller åtta år. Jag hade följt med en klasskamrat hem efter skolan. Hennes pappa satte på en film med dåtidens VHS. Han lät oss sitta med. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Jag hade ditintills bara sett på FAME och Lilla huset på prärien, ett och annat av Sveriges televisions barnprogram – och så brukade jag få sitta med när mamma tittade på Dallas. Det blev aldrig värre än så. Förrän denna eftermiddag.

Filmens konflikter accelererades till okontrollerbara våldsscener. Människor sköts och blod sprutade. Det var någon form av massaker på öppen skådeplats och jag gick in chock. Jag började skaka och gråta, men samlade mig nog att ringa hem. Pappa kom och hämtade mig. Jag grät i hans famn. Jag grät i flera timmar. Det jag bevittnat var alldeles för surrealistiskt för att riktigt gå in. Varför skulle människor göra så mot varandra?

Idag gråter jag för barnen i Trollhättan. Hejdlösa, tunga tårar. Det som hände, under en vanlig men ack så ovanlig skoldag, var inte på film. Det var på riktigt. På blodigaste allvar. Jag gråter för barnen, för offren, för deras anhöriga, för allt det som går sönder när det borde helas. Och jag tänker på gärningsmannen – hur han en gång varit ett oskyldigt barn, även han.

När gick hans liv i kras? Hur många gånger gick det sönder? Och när tog det så fullkomligt stopp för honom att han kände att han måste sätta stopp för andra? Hur gick det så fullkomligt snett?

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Vi kan alla få våra hjärtan krossade. Vi kan alla bli livrädda, övergivna och svikna. Ju yngre vi är när vi utsätts för sådan tyngd, desto mer stöd behöver vi för att växa oss trygga, glada, balanserade och empatiska. Vi behöver få vara i vår sårbarhet för att kunna vara hela och starka. Det finns inga genvägar här, det finns inga quick fixes.

Våra barn behöver bli sedda, hörda och hållna i handen. De behöver bli tagna på fullaste allvar för att de också ska få utrymme att dansa lekande lätt med sommarvinden. Omvårdnad, omtanke och kärlek behöver tid. Det är vår insats här, allas vår insats: TID. Barnen, våra viktigaste framtidsfrön, behöver jord, sol, vatten och vind och vår tid för att växa.

Och vi som redan är vuxna, behöver ge oss själva tid för att vårda barnet inom oss. Det lever alltjämt kvar. Ber om att bli sett, hört och älskat. Kärlek läker våra sår.

Vänta inte med att älska.