1912 vågade Sverige. Ett gäng män – kvinnor och idrott hörde ännu inte ihop - tog sig an uppgiften att arrangera olympiska spel i Stockholm. Med hjälp av regeringen, kungahuset, stora arbetsinsatser och vädrets makter blev Stockholmsspelen en succé, de första moderna spelen och modell för 1900-talet.

London 2012 bör skänka Stockholm en tanke. Det var där de sammanhållna och koncentrerade spelen föddes, lämpade för TV-produktion 100 år senare.
Det finns en annan slående likhet. Vädret i Stockholm våren och försommaren 1912 påminner om Englands regnväder hundra år senare. Men med spelens öppning kom en blå himmel tillbaka – i alla fall för tre veckor. Må samma klara himmel visa sig över London 2012.

Minnet av Stockholm 1912 är framför allt ett starkt ledarskap. Bakom den svenska idrottens fader Viktor Balck utvecklades den unge Sigfrid Edström till en gigantisk idrottsledare nationellt och internationellt – i efterhand är han lika legendarisk som chef för Asea som olympisk ledare. Parets organisatoriska arbete och ansvar var stort, än mer imponerar strävan att bryta mot det politiskt korrekta i ett instängt och inskränkt Sverige. Inom politik, kyrka, bondekollektiv och arbetarrörelse var inte stämningarna särskilt positiva för idrott eller OS. Allvarligare saker tyngde faktiskt dagordningen i början av förra seklet – i första hand modernisering och demokratisering av samhällsskick och arbetsliv.

Det hindrar inte att OS-arrangörerna ändå fick rätt: Idrotten skulle bli en viktig del av det nya samhället. Utan att Viktor Balck och Sigfrid Edström riktigt insåg det bröt de nya mark med sitt ledarskap. I OS-planeringens spår föddes en bred och stark svensk idrottsrörelse – för både elit och hälsa, samhällets stöd för idrott ökade och sportjournalistiken blev snart en del av vardagen. Förmodligen hade idrottsrörelsen vuxit utan OS i Stockholm, men det hade gissningsvis tagit längre tid. Med OS – och en olympisk arena mitt i Stockholm – fick svensk idrott fäste i folksjälen.

Liksom 1912 är idrotten med rätta ifrågasatt också 2012, inte minst på grund av en hårresande ekonomisk utveckling – framför allt ersättningar och övergångssummor inom stora lagidrotter som fotboll och ishockey. Hur långt från verkligheten tillåts elitidrottares ekonomiska ersättningar hamna innan allmänhetens intresse viker? Efter 1912 blev svaret att bygga en bred idrottsrörelse för hela folket för att kunna möta den naturliga elitsatsning som all idrott förutsätter. Vilket är svaret från den svenska och internationella idrottsrörelsen 2012? Vilket är svaret från det politiska etablissemanget?

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Vilken idrott ska vi ha i framtiden?

Tyvärr är det svårt att spåra ens antydan till svar. Politikerna har abdikerat och marknaden – den som har och tjänar pengar på dagens situation - är inte intresserad av att formulera ett svar.

Dessvärre tycks också Sverige och OS vara ett avslutat kapitel. Den moderata kultur- och idrottsministern har proklamerat att vi inte ska söka medverkan som arrangör av de största internationella evenemangen. Vi ska inte ansöka om värdskapet för till exempel vinter-OS trots att Sverige är ett fantastiskt vintersportland, trots att vi kan – och borde - erbjuda en rad alternativa lösningar för framtida vinterspel och trots att vi på alla sätt är en internationellt framstående idrottsnation. 

Med denna inställning avsäger sig Sverige en viktig möjlighet att påverka och stärka idrottens utveckling både på hemmaplan och internationellt. Att svensk idrottsrörelse behöver stärkas och byggas vidare är en sak. Än viktigare är att människor på andra håll i världen behöver stöd från demokratiskt utvecklade länder för att bygga idrott från grunden för fred, glädje, hälsa och välbefinnande. Låt oss kalla det politiskt ansvarslöst av alliansregeringen att lämna en viktig position i den globala idrottspolitiska utvecklingen.

Den stora lärdomen av OS i Stockholm 1912 är att det går att påverka idrottens utveckling och spridning med hjälp av ett stort arrangemang genomfört under stort ansvar. Det är fullt möjligt också 2012, 2016, 2020, 2024 … Så varför inte tänka om och tänka nytt?