Skapelsen är ett mysterium svårgreppbart för den mänskliga hjärnan. I teorin kan vi redogöra för ett Big Bang i universum som medföljde de rätta förutsättningarna på denna planet som vi kommit att kalla Tellus, att inhysa oss människor. Det är något vi alla har gemensamt här; vi är jordbor. Det är sannerligen en ynnest, vill jag säga, att vandra på denna jord. Jag är glad att få vandra här med er, det hade varit sjukt trist att vara ensam.

Så vi alla här på Tellus har gemensamt att vi välkomnats hit som jordbor. Men var kommer vi ifrån och hur skapades vi? Jag är ofta förundrad av min kropp och hur väl den fungerar. Jag är rätt så imponerad av min hjärna också; den är riktigt klurig. Några väldigt smarta forskarhjärnor har undersökt den mänskliga kroppen ned till minsta beståndsdel.

Det har visat sig att vi alla är skapade av stjärnstoff… Tänk dig; du är verkligen ett barn av stjärnorna.

Jag är en liten, liten del av detta universum. Men universum bor också i mig. Och i dig. Bortom kropp och sinne, har jag en del av mig själv som jag har svårt att beskriva; den är större än ord och bortom denna jord. Det är mitt trygga, intuitiva, tillitsfulla jag som vet att kärleken övervinner allt – här och nu och bortom tid och rum.

Denna del av mig själv skänker mig lugn och mod och perspektiv.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Denna del av mig säger att det är onödigt att vara rädd. Det är onödigt att vara rädd för det okända. Det är onödigt att vara rädd för det som är nytt. Det är onödigt att vara rädd för förändring. Det är onödigt att oroa sig för att våra resurser inte ska räcka till. Och det är onödigt att vara orolig för att jag själv inte ska räcka till. Jag är ju inte själv. Vi är ju alla här. Vi. Låt oss göra det bästa av oss.

Jag älskar att vara människa. Jag älskar att dela den här upplevelsen med er. Med er alla. Ni gör den här planeten så intressant. Och jag tycker att vi borde bli bättre på att se att vi alla behövs. Jag tycker att vi behöver bli bättre på att se våra fundamentala likheter som människor. Och jag tycker framför allt att vi behöver bli bättre på att se och uppmuntra våra individuella olikheter.

Det är ju summan av våra olikheter som skapar den magnifika helheten. Så jag föreslår att vi på allvar börjar komplettera varandra istället för att konkurrera med varandra.

Om vi alla slängdes ut i rymden och fick titta på vårt hem Tellus med lite distans så skulle vi antagligen se hur bra vi har det. Vi har skogar och hav, slätter och savanner, ängsmark och jordbruk, berg och glaciärer, isar och öknar, vikar och vallar, städer och glesbygd, djur och fåglar, solljus och månsken. Och vi har varandra. Det skulle antagligen tyckas helt befängt att vi har dragit gränser kors och tvärs över planeten och infört en massa begränsningar kring vem som får vara här och vilka som bör vara där.

Vi är ju alla barn av stjärnorna, alla så fundamentalt välkomna på denna jord, så fullkomliga i våra skapelser, så lika varandra och så fascinerande olika i våra färdigheter och talanger.

Ibland känner jag mig liten. Men det är stort att vara människa.