Vi närmar oss årets Almedalsvecka. I år är det rekord med över 4000 seminarier, där vi kommer att få se många personer ikläda sig olika roller för att föra fram sina budskap. Just för att de tror att det blir mer framgångsrikt på det sättet. Som våra folkvalda politiker, som gör ett i många stycken beundransvärt arbete, men jag får ofta känslan att de alltför ofta spelar rollen att vara politiker - och de flesta spelar inte den rollen särskilt bra. Efter varje partiledartal under Almedalsveckan så kommer flera retorikexperter kommentera de olika partiledarnas talarförmåga ur ett retoriskt och stilistiskt perspektiv, men alltför liten tonvikt kommer att läggas på äktheten i talet. Om det var menat från hjärtat och därför trovärdigt och gick hem hos oss väljare. Problemet är att vi människor inte tror på retoriskt övertygande framföranden (även om det finns historiska exempel där skickliga ledare lyckats trollbinda människor att följa en väg de inte själva hade valt), i de allra flesta fall tror vi på det som är äkta och genuint. Och jag tänker, att om våra partiledare spelar en roll och läser sina tal innantill, så får i alla fall inte jag känslan av att de riktigt tror på det de säger även om formuleringarna är korrekta. Kan det vara så att det är på grund av detta som ett visst parti ökar så enormt i väljarundersökningarna? För att partiledaren där verkligen menar det han säger och säger det från hjärtat? Samtidigt som andra försöker än mer krampaktigt klara av sina roller…

Det finns olika grader av hur mycket roller vi spelar, hur mycket vi väljer att gå ifrån det som är äkta och sant. Det finns dessvärre exempel på ledare och presentatörer som använder historier, citat och exempel som om det vore deras egna – trots att de inte är det. De gör om något de hört så att det låter som om de själva varit med om det. Jag har till och med hört en utbildare i presentationsteknik uppmana till att hitta på berättelser eller förvränga dem för att krydda historien och göra presentationen mer intressant att lyssna på. Jag har förstått att det kan vara effektivt, men fundera, vill du vara en person som skarvar och förvränger sanningen?

Effekten om du säger det som inte håller sig till sanningen är att om publiken märker det så kommer de att förminska allt du sagt. Hela din presentation och du som person riskerar att hamna i publikens ”jag-litar-inte-på”-fack. Det är svårt att ta sig upp ur det facket igen. Visst kan det vara så att vi har hört något någonstans som vi inte kommer ihåg att vi hört, och därför tror att vi kommit på det själva, men oftast är det nog inte så… Samma sak gäller fakta och forskning. Om du vill använda det men är osäker på om det verkligen stämmer, så säg ”jag har hört att…” eller något liknande. Var inte tvärsäker en sådan gång. Det du säger måste vara sant. Om du vill vara sann.

Hur många rollspel spelas varje dag på våra arbetsplatser? Hur många skådespel kommer vi att få se under årets Almedalsvecka? Det kommer det förmodligen inte föras någon statistik på. Men det kanske kommer att avspegla sig i nästa val om våra partier lyckas trollbinda oss väljare med sin äkthet. För när jag funderar, så blir jag än mer övertygad om att det är det äkta och genuina - även om det inte är så perfekt som vi önskar - som kommer att leda både väljarundersökningar, Almedalsdebatter och det här landet framåt.