I provinsen Karamoja i nordöstra delen av Uganda är problemen med boskapsraider stort. Olika stammar av herdefolk rövar boskap, ofta med hjälp av automatvapen, och många människor skadas och dödas när de försöker skydda sina djur. Den ugandiska armén har, tidvis med stöd av FN, drivit ett program för att avväpna krigarherdarna. Det arbetet pågår fortfarande, men problemet är inte lätt att lösa.

Det ständiga våldet har gjort Karamoja isolerat och hindrat provinsen från att utvecklats i takt med övriga landet. Det har betytt att människor isolerats i sin fattigdom. Som ett led i att få fart på utvecklingen startade norska Strömmestiftelsen 2007 ett program med spargrupper i Abim-distriktet som ligger i västra delen av Karamoja.

Strömmestiftelsens spargruppsprogram i Abim har sedan starten finansierats helt och hållet av Läkarmissionen. Det råder ingen tvekan om att projektet har förändrat tillvaron för människorna i distriktet. I början var många invånare skeptiska till initiativet, eftersom de aldrig hade hört talas om spargrupper. Korruption är inte ovanligt i landet och många människor var rädda för att deras pengar bara skulle försvinna.

Men några vågade vara med från början och när resultaten började visa sig kom andra efter. Projektet har fått stort genomslag bland befolkningen. 

Sen starten har över 1500 spargrupper med totalt 22 000 medlemmar bildats i Abimdistriktet. Av dessa medlemmar är 75 procent kvinnor.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Margreth Ochens berättelse

En kvinna som verkligen sett värdet av att vara med i en spargrupp är 49-åriga Margreth Ochen. Hon är änka och mor till sex barn, varav det yngsta hunnit bli femton år.

Margreths make var lastbilschaufför och avled 1996 i något som diagnostiserades som tbc, men som troligen var hiv. Makens bortgång innebar att familjen inte längre hade någon försörjning. Margreth hade själv slutat skolan när hon var tio år – på grund av krigarherdarnas härjningar i och kring hennes hemby – och sörjde djupt att hon aldrig fick någon utbildning. Därför bestämde hon sig för att hennes barn, till varje pris, skulle få gå i skola. Men det innebar samtidigt att hon behövde skaffa sig en inkomst.

Hon började med att på måndagarna åka till en angränsande ort och sälja mat som hon själv tillredde vid vägkanten. Förtjänsten från den verksamheten räckte för att betala för barnens skolböcker, pennor och uniformer – lågstadiet i Uganda kräver ingen skolavgift. När barnen blev äldre och började i högstadiet hårdnade dock tillvaron betydligt. Då krävdes skolavgifter och det var svårt för Margreth att få pengarna att räcka.

Hade små marginaler

Margreth  Ochen var en av de som blev erbjuden att gå med i en spargrupp. Hon tyckte inledningvis att det kändes som en alltför stor risk. Hon levde ensam med barnen och hade små marginaler - fungerade inte spargruppsprojektet skulle hon hamna i en ännu svårare situation än hon redan befann sig i.

Men hon vågade ta språnget. Efter ett år kunde hon kvittera ut tjugo procent mer än hon hade satt in i den gemensamma kassan. Med de pengarna kunde hon finansiera sin dotter Brendas skolgång på gymnasiet. Det väckte motivation till att spara på allvar och Margreth bestämde sig för att köpa en oxe.  Samtidigt införskaffade grannen en plog. Tillsammans hyrde de ut oxen för dagspris till den som behövde plöja upp sitt land.

I dag är Margreth egenföretagare med flera parallella verksamheter. Hon driver tegeltillverkning, som trots utlägg för arbetskraft, ger hundraprocentig vinst och hon driver ett litet mobiltelefonladdningsföretag.

Driver flera företag

Hon tog ett lån från sparkassan och införskaffade en apparat som gör det möjligt att ladda många telefoner samtidigt och hon har inte svårt att få kunder. De flesta i hennes grannskap har mobiler men ingen el. Det finns flera sådana stationer i Abim men Margreth ligger lägre i laddningspris än de övriga och har god ruljangs.

Hennes son Albert hjälper henne att sköta laddningsföretaget, som är inhyst i ett hus som ligger längs den enda elledningen i Abims centralort. Fast hon har lokalhyra och el att betala går verksamheten med god vinst.

Det har gått bra för Margreth och hennes familj. Hennes äldsta son är i dag lärare och hon har hjälpt honom att kunna ta körkort. Förhoppningsvis kommer han kunna skaffa sig ett jobb tack vare det.

Hon bor idag i en hydda men har som dröm att bygga ett litet hus i närheten av elledningen – en dröm hon tror kan bli sann. Hon har dessutom planer på att köpa en motorcykel som ska användas för uthyrning.

Litar på systemet

Margeth Ochen är bara en av många i spar- och självhjälpsgrupper i Abim som lyckats förändra och förbättra sin tillvaro. Det är tydligt att Strömme och de lokala myndigheterna har lyckats väl med informationen och undervisningen till invånarna. De har gått från skepticism till att lita på och förstå systemet med gemensamt sparande. I dag är resultaten så tydliga att det är få som hyser tvivel om programmets effektivitet.

Sparandet har inte bara lett till förbättrad ekonomi utan har också stärkt sammanhållningen i familjerna och stimulerat till utbildning och konkreta mål för framtiden. För de människor i trakten som – likt Margreth – har ”näsa för affärer” har programmet praktiskt taget kommit som en skänk från ovan.