Arbetsplatsen har historiskt sett varit en maskernas arena. Vi sätter bokstavligen talat på oss en mask med hjälp av prästkragen, läkarrocken, militäruniformen, kostymen, etc. Tjänstedräkten symboliserar individens status, ställning och många gånger även identitet. Med dräkten på följer en rad förväntningar på agerande och beteende, såväl från individen själv, organisationen som från omvärlden. Samma fenomen uppstår bildligt och mer subtilt när vi kliver in på jobbet. Vi iklär oss en roll och utestänger delar av vår individualitet.

Laloux (Reinventing organizations, 2014) menar att maskerna har sin grund i rädslor. Att vi är rädda för att det skulle bli en enda grötig sörja om vi människor skulle ta med oss hela vår personlighet till jobbet. Som en konsekvens välkomnas det rationella; medan det emotionella och själsliga ombeds sätta sig i vänthallen tills arbetsdagen är slut.

Professionalism är viktigt, men innebär det att vi inte kan visa känslor? Gäller det i så fall alla känslor eller bara vissa utvalda? Vad är det som går förlorat med masken på? Vad gör masken med oss som människor? Vad gör den med det organisatoriska system vi är en del av?

Att sänka garden

Anna i berättelsen (se ingressen) använde masken för att spela någon annan än den hon är. Det dränerade henne på energi och hon tappade kontakten med sin lust och drivkraft. Hon förlorade sig själv. När hon insåg att problemet låg i hennes strävan att leva upp till en roll, sänkte hon garden och gick in mer med hela sig själv. Då kom energin, passionen och styrkan tillbaka. Då blev det roligt och hon kunde bidra mer. Anna berättade om sina insikter för sina kollegor. Hon öppnade upp, visade känslor och tidigare dolda delar av sig själv. Det var en fruktbar väg att gå. Det var ett steg i att stärka relationerna. Det var ett steg i att våga vara den hon är.

Visst kan vi bygga relationer med maskerna på. Men vad är det för mening och hållbarhet i en maskrelation? Vilka begränsningar sätter vi när vi har maskerna på? En sak är säker, vår autenticitet kommer få syrebrist – beklagligt då äkthet är något som många eftersträvar, såväl som efterfrågar, i sökandet efter mening och självförverkligande. I avsaknaden av autenticitet synes det svårt att bygga tillit. Kan vi över huvud taget bygga goda relationer utan att visa vem vi egentligen är? Kan vi vara verkligt närvarande om vi inte går in med hela vårt jag? Är inte öppenhet och transparens vägen till att bli verkligt kreativa och åstadkomma mer tillsammans?

Självledarskap och självförståelse

Vad skulle hända om vi tog av oss maskerna och välkomnade mer av oss själva. Skulle det bli sörjigt? Risken finns, men också möjligheten att utvecklas mer som människor och organisationer. Förutsättningen vilar i självledarskapet. Att var och en av oss tar ansvar för att medvetet utveckla vår emotionella och själsliga självförståelse. Att vi tar ansvar för att leda oss själva i relation till varandra. Det är ett livslångt lärande.

Vågar du testa? Släpp sargen och ta av dig masken… Vad är det värsta som kan hända? Skulle det vara alltför skrämmande så är det ju bara att sätta på sig masken igen. Men tänk om du stärker ditt professionella genom att öppna upp för ditt personella. Då blir det relationellt på riktigt.