Författaren och samhällskommentatorn David Brooks skrev för en tid sedan en intressant kolumn i tidningen New York Times. I artikeln beskriver Brooks två alternativa modeller för att förstå mänsklig utveckling. 

Den ena kallar han för Fyra slags lycka. Enligt denna modell är materiell lycka – tillgång till bra mat, kläder, bostad och så vidare – det lägsta stadiet i vår utveckling mot behovsuppfyllnad. Därefter kommer prestation, alltså glädjen man kan känna när man åstadkommer saker och är framgångsrik och kompetent. Den tredje sortens lycka är omtanke (eller ”generativity”, som det står i originaltexten), vilken man kan uppleva när man gör saker för andra. Och sist men inte minst har vi moralisk glädje, en form av lycka som vi känner när vi underkastar oss ett högre syfte eller ändamål, och/eller ger och tar emot ovillkorlig kärlek.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Självförverkligande – högst i hierarkin

Den andra behovsmodellen som Brooks presenterar är Maslows behovshierarki. De flesta har nog stött på den en eller annan gång. Den är utformad som en pyramid; längst ner har vi de fysiologiska behoven, alltså behoven av exempelvis mat och dryck, värme och vila. Därefter kommer behovet av säkerhet och trygghet. När dessa är uppfyllda kommer behovet av tillhörighet och kärlek, alltså av att ha vänner och intima relationer.

Näst högst upp i behovspyramiden kommer behovet av uppskattning och självkänsla; att få känna att man har prestige och att man betraktas som framgångsrik. Och allra högst upp i hierarkin, i toppen av pyramiden, har vi Självförverkligande. Att uppnå sin fulla potential som individ, och förverkliga sina personliga drömmar och mål, är enligt denna teori det högsta stadiet av mänsklig behovsutveckling.

Brooks är kritisk till Maslows modell. Han påpekar att den rör sig från kollektiva och relationella behov i mitten, till individuella behov högst upp, som om de sistnämnda skulle vara den ultimata formen av behovsuppfyllnad – medan modellen ”Fyra slags lycka” snarare går i riktning mot gemenskap och transcendent självuppoffring som slutmål. 

Kanske har Maslows synsätt blivit för dominant i det moderna samhället. Det finns många skäl att tvivla på att individuellt självförverkligande verkligen är den högsta formen av behovsuppfyllelse. Brooks tar äktenskapet som exempel. Ett lyckligt äktenskap innebär att man i mångt och mycket väljer ”vi” framför ”jag”, man lyfter sig över jaget och ser sig själv som en del i en enhet. Det ultimata exemplet på det är när man skaffar barn; då hamnar jaget i skuggan av någonting viktigare, och drömmarna och karriärmålen får vänta.

Befrielse – från jaget


Det är just detta som är problemet med Maslows modell; den ignorerar det faktum att vår egentliga källa till lycka och välmående sällan är individuellt självförverkligande, utan snarare känslan av tillhörighet, gemenskap och självuppoffring för ett högre ändamål. En av de mest fantastiska sakerna med att få ta hand om ett barn är att man så att säga glömmer bort sitt navelskådande och sina egna, något narcissistiska drömmar om framgång. 

Gemenskap med och ansvar för andra människor befriar oss från oss själva, från besattheten av jaget, och därmed också från den kritiska rösten inombords som säger att vi inte duger och inte är tillräckligt perfekta.

Att sträva efter individuellt självförverkligande behöver förvisso inte vara fel – det gör vi nog alla på sätt och vis, och det har varit en viktig del av individens befrielse i modern tid. Men kanske börjar det bli dags att tala om andra behov, som till syvende och sist är viktigare än de individuella drömmarna och fantasierna om framgång.

Individens val

Detta är en viktig insikt även när det gäller arbetslivs- och karriärfrågor. Insikten om att självförverkligande nog är överskattat, och att människans högsta behov snarare handlar om att släppa egot och istället bli del av en gemenskap som jobbar mot gemensamma mål, skulle kunna göra stor förändring. Både för dig som enskild medarbetare och för ditt team. Att vända blicken bort från sig själv är befriande, och kan leda till mindre karriärångest, större trivsel och högre – gemensamma – prestationer. Människor mår som bäst när de får jobba mot meningsfulla mål, som Motivation.se tidigare har skrivit om. Och meningsfulla mål är sällan jag-fixerade.

Vi ska fortsätta vara på vår vakt mot kollektivism (i dess negativa form), och fortsätta bejaka individens frihet. Men när individen väl är fri, har hon ett val att göra. Antingen sätter hon sina egna behov i fokus, och jagar sin egen lycka – eller så befriar hon sig från den ångestfyllda jag-fixeringen och vänder blicken utåt, mot de mål som människor kan uppnå tillsammans. 

Vilket av alternativen tror du kommer att kännas mest meningsfullt i slutändan?