Det mest utmärkande för upplevelsen av meningslöshet är att man har slutat upptäcka solstrålarna i vardagen. De går inte att kompensera med aldrig så stora och värdefulla livsmål.

Istället tror jag att de stora insikterna om livets värde och mening just kan växa fram ur upplevelsen av det betydelsefulla i de små sammanhangen som ändå dominerar livet.

Verkligheten är som vi har konstaterat transsubjektiv. Den finns där som en objektivt given storhet, men det är vi själva som väljer hur den skall tolkas och förstås. I den meningen skapar vi själva vår verklighet, vilket blir tydligt när vi kan konstatera att exakt samma yttre verklighet kan uppfattas så helt olika av två eller flera mänskliga subjekt.

Jag har länge varit filosof, teolog, forskare och lärare bland annat för blivande präster. I den egenskapen, men naturligtvis också som biskop med ansvar för stiftets förkunnelse, har jag avhört fler predikningar än de flesta. Under många år var det ibland en rätt tung plikt, och jag gick inte sällan rätt bedrövad ut från kyrkan. Predikan hade kanske varit teologiskt tunn, ibland direkt missvisande, existentiellt intetsägande och inte sällan rätt verklighetsfrämmande.

Jag led med resten av församlingen och kände mig ofta rätt uppgiven. Tills jag en dag insåg att det också är mitt ansvar hur jag lyssnar och vad det är jag fäster mig vid. Jag visste att predikanten naturligtvis hade förberett sig och förmodligen ville säga något av vikt. Varför fäste jag mig då främst vid det som kanske inte riktigt höll måttet?

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Istället beslöt jag mig för att leta efter guldkornen i gruset.

När man gräver efter guld, vilket jag aldrig har gjort bokstavligen, föreställer jag mig att det mest blir grus, sand och lera. Men det är vad man låter rinna bort. Istället letar man efter de små - eller större, guldkornen.

Det är ju vad guldletandet går ut på, vaska fram det värdefulla och låta det övriga rinna förbi.

Jag kan försäkra att jag sedan den dagen inte har avhört en enda riktigt dålig predikan. Denna guldgrävarmetod ändrade mitt liv! Istället lyssnar jag idag mer noggrant, letar efter just det som talar till mig och som jag kan behålla, och låter det övriga rinna förbi. Direkt lycklig kan jag gå ut från kyrkan och för mig själv suga på någon formulering eller upprepa en tanke jag har fått med mig.

Samma princip använder jag mig numera av också när jag lyssnar på ett föredrag, läser en tidning eller ser ett TV-program. Livet innehåller för mycket grus för att låta det dominera. Men mycket guld finns också där och med lite övning kan man lära sig hitta det.

En annan sak är förstås, att man ibland letar på fel ställe. Inte minst reklamen försöker ofta få grus att framstå som guld. Allt är inte guld som glimmar. Det räcker inte att medvetet leta efter det som är värdefullt och värt att behålla. Med åren har jag också blivit mer noggrann med var jag letar, och avstår därför ofta från t ex kvällstidningar och de flesta tv-program.

Det i sin tur ger mig mer tid och energi att ägna mig åt att ta vara på de många solstrålarna som hela tiden omger mig, oftare uppsöka mina egna rastplatser och med stigande ålder mer noggrant pröva mina livsmål.

Texten har publicerats i Lennart Koskinens bok "Livspuzzlet: eller vad ska jag göra med resten av mitt liv". Du hittar boken här!