Jisses vilken glädjedödare jag är, men livet som sådant utgör dessvärre ingen garant för hopp. Det utgör dock en av flera nödvändiga förutsättningar. Vänder vi på det hela och säger att så länge det finns hopp finns det liv så är vi dock helt rätt ute. Om vi upplever hopp så är det ett mer eller mindre bergsäkert kvitto på att vi är vid liv.

Så, vad är då denna företeelse som garanterar liv men som tyvärr inte garanteras av liv? Låt mig först säga några ord om vad det inte är enligt mitt sätt att se på det. Det är inte det vi i regel får om vi gör ett verb av substantivet, det vill säga om vi går från hopp (substantiv) till att hoppas (verb). Hoppas är ett verb som allt som oftast är betydligt mer passivt än sitt substantiv och som förvisso i all välmening kan nyttjas gentemot andra (t ex. Jag hoppas att din helg var god eller Hoppas att det ska lösa sig för dig) eller gentemot oss själva i termer av tankar om önskade tillstånd (t ex. Jag hoppas chefen är på plats idag eller Jag kan ju alltid hoppas att kunden svarar ja) men som fortfarande är passivt såtillvida att det inte kräver någon aktiv handling från oss utöver att säga de där välmenande orden eller tänka de där önskvärda tankarna.

Hopp är heller inte riktat mot det förgångna, såsom i Jag har gott hopp om att hon har löst problemet. Med detta inte sagt att man inte kan nyttja ordet i dessa sammanhang, som verb eller med inriktning mot något som har varit, men så som hopp definieras i den vetenskapliga litteraturen så är betydelsen en annan. Där är hopp något som har med framtiden att göra och något som är betydligt mer aktivt än den passiva verbifierade form av hopp som jag försökt exemplifiera ovan.

Den forskare som kanske mer än någon annan haft betydelse för det vetenskapliga studiet av hopp var Rick Snyder (1944-2006) som beskrev hopp såsom den upplevda förmågan hos en individ att finna vägar för att uppnå önskvärda målbilder och att kunna motivera sig själv att nyttja dessa vägar. Bryter vi lite i denna definition så kan vi härleda vissa beståndsdelar:

• Hopp handlar om att ha målbilder i sitt liv, sådant som man önskar uppnå eller undvika.
• Hopp handlar om att veta vilka olika vägar man kan ta för att förverkliga målbilder.
• Hopp handlar om att ha en vilja och en beslutsamhet att göra det som man behöver göra, att vara beredd att följa de vägar som bär mot målet.

Saknar man någon eller flera av dessa beståndsdelar så har man med andra ord inte hopp, åtminstone inte enligt ovan nämnda definition. Det är med anledning av detta som liv inte säkerställer hopp. Många människor famlar med vad de vill och saknar tydliga mål. Andra har målbilder de skulle vilja uppnå men de vet inte riktigt hur de ska bära sig åt för att kunna åstadkomma detta. Här är vi och nuddar vi det passiva verb jag beskrivit tidigare, då rör det sig mer om att hoppas än att ha hopp. Slutligen, man kan mycket väl ha en målbild och veta vad man behöver göra, men likväl vackla gällande huruvida man är villig och redo att göra det som krävs.

Givet detta så räcker det således inte med att vara vid liv. Alla har vi vid tillfälle lidit brist på hopp, privat såväl som i vårt jobb.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Om du någon gång har hyst tankemönster likt följande så vet du nog vad jag åsyftar:

• Jag har nått en återvändsgränd i jobbet, känns inte som att jag kommer längre.
• Vad ska allt detta egentligen leda till. Jag jobbar och sliter, men vad är syftet egentligen?
• De här utmaningarna känns oöverstigliga. Jag vet faktiskt inte hur jag ska fixa detta.
• Jodå, nog vet jag vad jag vill och jag vet nog vad jag behöver göra också för att få detta. Men är jag på riktigt villig att göra detta, är det värt det?

Ovan är bara några exempel på avsaknad av hopp. I sin ytterlighet så hamnar vi i total hopplöshet där vi ser mörkt och dystert på framtiden, där vi inte ser vad vi ska kunna göra för att ändra på detta och där vi saknar ork och energi att fortsätta försöka. När detta dras till sin spets blir kopplingen mellan att ha hopp och att vara vid liv ibland på ett oerhört tragiskt vis än tydligare, vid de fall en total hopplöshet leder till att en människa självmant väljer att avsluta sitt liv.

Det krävs dock inte total hopplöshet för att förstå hur viktigt hopp är för vårt välbefinnande, vår motivation, våra prestationer och vår uthållighet. Mängder av vetenskapliga studier, av bland annat ovan nämnda Rick Snyder, har gett belägg för att det är en av de viktigaste mentala resurser vi människor överhuvudtaget kan ha, som dessutom går att utveckla hos sig själv och hos andra. Hopp utgör därför en av fyra komponenter i vårt psykologiska kapital som jag introducerade i min förra krönika.

Som ledare av andra människor blir hopp av stor, för att inte säga, avgörande betydelse på två olika sätt, direkt och indirekt. Direkt har det betydelse i termer av ledarens eget hopp avseende den verksamhet hen är ansvarig för. Om ledaren själv saknar målbilder eller har otydliga sådana, om hen har svårt att se hur målbilder ska kunna förverkligas, eller om hen saknar egen motivation och beslutsamhet så kommer detta med all sannolikt ha en direkt negativ inverkan på ledarens fysiska och psykiska välbefinnande såväl som på vederbörandes faktiska ledarskap.

Det sistnämnda bildar också grund för den indirekta betydelsen av hopp hos ledare. När avsaknad av hopp hos ledaren kommer till uttryck i bristfälligt ledarskap så riskerar denna avsaknad att sprida sig även till de som är mottagare av detta ledarskap (medarbetare, spelare i ett fotbollslag, elever i ett klassrum etc.) vilket får till följd försämrade prestationer, minskad vilja att fortsätta med det man håller på med, samarbetsproblem och psykologiskt lidande, för att bara nämna några konsekvenser.

Att som ledare ta hopp på allvar och att aktivt jobba med sitt eget hopp för att kunna främja hopp hos andra, torde därför vara högt prioriterat på varje ledares dagordning. Hur mycket prioriterar du själv dessa frågor i din roll som ledare, tar du hopp på allvar eller tror du att det räcker att du är vid liv?