I dagens hårda arbetsliv är du vad du presterar. En toppsäljare som slutar sälja är inte längre en toppsäljare. En chef som inte orkar leda är inte längre en chef. Det är genom våra prestationer som vi bevisar att vi hör hemma på arbetsplatsen och förtjänar lönen. Men vad händer om allt låser sig och vi inte längre kan prestera?

När vi drabbas av psykisk ohälsa står vi plötsligt helt handfallna inför alla krav. Utmattning, stress och depression gör att man känner sig handlingsförlamad och orkeslös. Vissa känner en stor sorg, som om någonting personligt har gått sönder. Andra drabbas av frustration, ilska eller kanske likgiltighet. Åter andra känner ingenting, som om de satt alla sinnen på standby samtidigt.

Att förklara för omgivningen varför man plötsligt är oförmögen att prestera är inte lätt. Inget synbart fysiskt eller praktiskt hinder föreligger ju – skärp dig nu och gör ditt jobb!
En del har modet att berätta. Men väldigt många väljer istället att försöka dölja sina problem – vilket bara gör saken ännu värre.

Tre av fyra håller tyst

Psykisk ohälsa är fortfarande ett tabubelagt ämne. En studie som organisationen Hjärnkoll genomförde 2012 visar att tre av fyra som är drabbade av psykisk ohälsa i någon utsträckning har hemlighållit sina problem för omgivningen. Nästan varannan upplever också att andra människor någon gång har undvikit eller tagit avstånd från dem när de har berättat om sina problem.

Denna tystnadskultur kan delvis förklara varför så många chefer är omedvetna om att det finns människor som mår dåligt på deras arbetsplats. En annan undersökning från Hjärnkoll visar nämligen att sju av tio chefer underskattar omfattningen av psykisk ohälsa i arbetslivet. Nästan hälften av cheferna saknar också tillräcklig kunskap i ämnet, och många arbetsplatser har inga rutiner för hur problemet ska hanteras – trots att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Var tredje löntagare mår psykiskt dåligt av prestationskraven på jobbet, enligt en annan studie. Att psykisk ohälsa inte skulle förekomma på just din arbetsplats är därför högst osannolikt. Det är tystnaden och rädslan som gör att problemet inte upptäcks.

Skammen är allmänmänsklig

Det kan finnas flera olika skäl till att man inte vill berätta om sin psykiska ohälsa. Vissa är rädda att förlora sin position och status på jobbet. Andra är kanske rädda att förlora sin autonomi; om jag berättar om mina problem, kommer omgivningen då ta sig rätten att bestämma hur jag ska lösa dem?

Men framför allt är psykisk ohälsa förknippat med skamkänslor. Att berätta att man mår dåligt psykiskt kan kännas som att ställa sig naken på torget. Om jag berättar så förstår folk att jag är ensam, att jag är svag och att jag inte räcker till. Vem vill utsätta sig för det?

Skammen är en allmänmänsklig känsla som paradoxalt nog bottnar i vår förmåga att känna samhörighet och empati. De enda som aldrig känner skam är psykopater. Trots det har skammen en oerhört negativ inverkan på vår tillvaro; den håller oss i ett järngrepp och hindrar oss från att leva ett sant, ärligt och autentiskt liv.

Men, som Brené Brown skriver i boken Mod att vara sårbar: ”Skam avskyr att kläs i ord”. Det är genom att benämna skammen som man tar kål på den. Vi måste därför våga prata – inte bara om den psykiska ohälsan i sig, utan också om känslan av att framstå som svag, blödig, osjälvständig och ensam när man väl berättar om den.

Skammens makt över våra liv står och faller med tystnaden. Om du säger tystnadens namn så finns den inte mera, och ungefär så är det också med skammen.