Tiden förflyter konstant. En tidsenhet avlöser en annan. Hundradelar blir till tiondelar. Tiondelar blir till sekunder. Sekunder blir till minuter, till timmar, dagar, veckor, månader och år. De flesta av oss bär på en önskan om att antalet tidsenheter som passerar från det att vi först ser dagens ljus till dess att vi sluter våra ögon för sista gången ska bli så många som möjligt. Vi önskar också att dessa tidsenheter ska inrymma företrädesvis positiva upplevelser. Kort och gott, vi önskar oss långa och lyckliga liv. Om vi misslyckas kapitalt vad det andra önskemålen anbelangar så kan det möjligen påverka hur långvarigt vi önskar att livet ska bli då ett långt och samtidigt olyckligt liv knappast är vad vi drömmer om. I den bästa av världar får vi dock uppleva lycka under någorlunda lång tid.

Det bästa sättet att öka sannolikheten för många lyckliga tidsenheter i våra liv torde rimligen vara det sätt på vilket vi nyttjar de vi får, hur många de nu än blir. Det vill säga, vad vi faktiskt gör av vår tid här på jorden. Det sägs att det som vi människor oftast säger oss ångra när vi ligger på dödsbädden är att vi inte varit mer sanna mot oss själva. Att vi i allt för stor utsträckning levt våra liv utifrån andras krav, önskemål och förväntningar och inte utifrån våra egna drömmar, intressen och ideal. Det som dessa vittnesmål ger vid handen är helt i linje med vad motivationsforskningen har påvisat i otaliga studier. När vi agerar med en känsla av valfrihet, där vi upplever att våra handlingar har sitt ursprung i vår sanna natur, våra värderingar och våra intressen, då upplever vi också störst lycka och välbefinnande. Jag har i tidigare inlägg beskrivit detta som autonom motivation.

Jag tycker att det vilar något väldigt sorgligt över tanken om att behöva ångra att man inte levt sitt liv på det sätt som känts mest autentiskt när antalet tidsenheter som man har kvar är väldigt få till antalet, när tiden börjar lida mot sitt slut. Betydligt bättre är då att redan här och nu göra vad man kan för att i än större utsträckning börja leva sitt liv på ett sätt som matchar ens egna genuina vilja och ideal.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Ett sätt att närma sig vad som är vår sanna vilja och våra viktigaste värderingar är att förstå att värdesätta att livet faktiskt har ett slut, även om vi som sagt var önskar att detta slut ska ligga så långt fram som möjligt. Det är endast med vetskapen om att det en dag tar slut, att vi kommer att sluta existera och uppleva saker, som vår nuvarande existens blir någonting värd. Döden möjliggör så att säga livets mening. Skulle livet pågå för evigt så skulle det uppstå samma innehållslösa och meningslösa vacuum som om vi stoppade tiden. Det är enbart med vetskap om att något, till exempel livet, har ett slut som vi kan känna en rädsla för att förlora det. Utan denna rädsla att förlora något så förlorar detta något också sitt värde.

Människor uttrycker ofta en rädsla för döden, men egentligen är det kanske inte döden som sådan som skrämmer då döden ju medför att man slutar uppleva saker. Man kan inte känna smärta eller någon form av lidande när man väl är död, man upplever då intet och det går rimligen inte att känna rädsla för intet. Det som skrämmer är nog snarare tanken på förlusten av själva existensen och tillåter vi oss bara att stanna upp och reflektera lite kring döden så kan detta hjälpa oss att bli varse vad det är i själva existensen som vi är mest rädda att förlora. Detta i sin tur kan guida oss i att finna vad som på riktigt är viktigt för oss i våra liv och således hjälpa oss att i något större utsträckning börja leva våra liv i enlighet med detta som är viktigast för oss. Detta är av stor betydelse för att vi ska känna hopp som jag också har skrivit om tidigare.

Jag skulle med utgångspunkt i ovan förda resonemang vilja lämna dig med en reflektionsuppgift.

Föreställ dig att du tar ett papper och en penna och skriver ner så utförligt som möjligt allt som du gör under en någorlunda normal dag i ditt liv, var du befinner dig, vilka du har runtomkring dig, vad du gör, vad du säger och så vidare. Tänk dig därefter att du tar ett nytt papper och skriver ner vad du tror att du skulle vilja göra om du fick veta att du hade exakt ett dygn kvar att leva. Jämför nu det som du har skrivit på dessa båda papper.

Är jag ute och cyklar om jag antar att det skulle stå förhållandevis olika saker på dem? Lek så med tanken på att du tar ytterligare ett papper och skriver ner vad du tror att du skulle ägna kommande dygn åt ifall du visste att du hade exakt en vecka kvar i livet. Skulle detta vara mer likt din beskrivning av en normal dag eller din beskrivning av ditt sista dygn?

Vi drygar ut din tid i livet, du får en månad och uppgiften är att beskriva ditt kommande dygn. Vilka skillnader och likheter finner du nu med ditt normala dygn. Du får ett år, hur ser ditt kommande dygn ut? Du får fem år. Fundera över hur lång tid du skulle behöva veta att du har kvar i livet för att kommande dygn ska se ut exakt som det du beskrivit som ett normalt dygn. Kom därefter ihåg att det enda du vet är hur många tidsenheter som har passerat, inte hur många du har kvar, och fundera så över hur du vill spendera ditt kommande dygn.