När jag möter upp Stavros Louca håller han precis på att avrunda dagens sista mattelektion. Han går runt i klassen och delar ut papper - en uppgift som ska lösas över påskhelgen. Bara att stå och titta på gruppen av elever under några minuter, ger genast en bild av att saker och ting är annorlunda i just det här klassrummet. Att lyckas peka på exakt vad som skiljer sig går inte. Det bara är något i luften. Lust? Glädje? Respekt? Det är tydligt att omtanke är närvarande.

Stavros lägger en hand på en elevs axel, tittar honom i ögonen och ger honom papperet.

- Får jag se på dina tänder? Ah! Så fina! Du. Ha en bra helg nu. Hälsa mamma! Vi träffas snart igen.

En annan elev får en kram. En tredje får en rufsande hand i frisyren och tittar generat bort. Stavros böjer sig, håller kvar sin hand på pojkens axel och ger sig inte förrän han får ögonkontakt.

- Hej då! Sköt om dig, hör du det? Fint. Ta det lugnt i påsk!

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Det är omöjligt att inte le. Några av eleverna kommer fram till mig på vägen ut och undrar vem jag är. När jag talar om att jag är där för att intervjua deras lärare verkar ingen direkt förvånad.

- Han är bra, Stavros. Han är grym!

Någon välkomnar mig till Rinkebyakademien och tar mig i handen. Jag har sällan känt mig så välkommen som just hit.

Yrket som blev ett kall

När klassen har skingrats hittar vi ett rum och Stavros börjar berätta. Om flykten från Cypern. Om hur han kom till Sverige 1975. Och om hur hans fru anmälde honom till Lärarhögskolan.

- Det var inte alls min tanke.  Jag visste sen innan att jag var bra på matte, men hade inga planer på läraryrket, jag var ju civilekonom. Men sen blev jag fast. Efter några veckor på lärarhögskolan blev det mer som ett kall än som en karriärväg.

Stavros växte upp i en patriarkal miljö och reflekterade mycket över hur han själv hade velat bli bemött när han var skolbarn.

- Det var andra tider då, men jag tror alla söker samma sak i alla tider. Alla människor vill bli omtyckta, omhändertagna, älskade och sedda. Sen såg jag också mina egna barn i skolan. Hur de behandlades med läxor och krav. Min åsikt har alltid varit att man också måste få tid att tänka och reflektera.

Så Stavros formade sitt eget sätt att tänka på utbildning och när han gick ut Lärarhögskolan 1980 var hans övertygelse klar – han ville alltid sätta elevernas intresse främst.

Han jämför sitt ledarskap i klassrummet med en dans. När elevernas hjärtan har vunnits är de beredda att dansa med honom. Och dans är inte som att springa ett maraton – det är jobbigt och kämpigt, men när man dansar glömmer man bort hur ansträngande det är.

- Ett auktoritärt ledarskap i klassrummet fungerade förr, men det räcker inte idag. Dagens ungdomar känner till sina rättigheter, de är inte kuvade och hotade och de är fostrade på ett helt annat sätt. Man måste vara skickligare som lärare idag. Vår roll är att leda barnen till framgång.

"Ledaren ska vara ett ljus"

Stavros talar om skillnaden mellan att vara en chef och en ledare. Och han får det att låta så självklart och det är lätt att relatera till.

En chef kan man bli. Ett papper kan tala om att man äger titeln eller äger ett företag, att man har anställda och ekonomiskt ansvar. En ledare är raka motsatsen. Det är mer än en titel och en uppgift man aldrig kan utbilda sig till. En ledare är ett ljus som man vill följa, en person som inspirerar och någon man vill vara med. Och vara som.

Två principer

Som lärare har Stavros Louca två principer som han alltid följer: han vill avdramatisera ämnet och vinna barnens hjärtan. Och för att uppnå de målen har han några arbetssätt som alltid fungerat för honom.

- Jag börjar alltid långsamt och låter det ta tid. Jag repeterar och övar konstant och ger alltid mycket beröm. Det är många som glömmer det, men beröm kan man aldrig ge för ofta. Sen vill jag vara en strateg och tänka framåt. Om jag lyckas ge eleverna luft under vingarna så får de också kunskap att bygga vidare på.

Under tiden som vi sitter i intervjun knackar det på dörren då och då. In kommer ungdomar och hälsar, ställer frågor och är nyfikna på vem jag är. Stavros går ut vid ett par tillfällen och kommer tillbaka.

- Han där… honom hade det gått väldigt illa för om vi inte fångat upp honom här i skolan. Nu går han på gymnasiet och är väldigt duktig i sin klass.

Så jag frågar hur han lyckats vinna ungdomarnas hjärtan. Vi är ju så många som aldrig lyckas med det.

Stavros menar att det finns ett antal nycklar.

- Viktigast av allt är personligt intresse. Och det måste vara genuint och uppriktigt. Jag älskar de här ungarna! Det gäller att respektera alla för vilka de är och se att olikheterna är en tillgång. Vi skapar en väldigt familjär stämning i klassen där alla – oavsett hudfärg, religion eller social status – är med. Det är en stor skillnad mellan att uppfatta och att uppskatta olikheterna.

Mod är kärlek

Han menar att vi idag har en narcissistisk värld där vi är självupptagna. Föräldrar är ofta mitt uppe i karriären när barnen behöver dem som mest. Orken tryter och resultatet blir att man kräver mer av barnen, en press som blir tung att bära om livet i övrigt är kaotiskt.

När vårt samtal glider in på ämnet mod, menar Stavros att det för honom handlar om att våga. Och om att vara stark.

- Men allra störst är kärleken! När du älskar kan du vara modig. Kärleken genererar kraften att vara modig.

Och nu börjar man se ett mönster. Denna passionerade man älskar sina elever så högt att han inte räds något för att slåss för deras rättigheter till kunskap. Han kliver utanför ramarna om så krävs. Långt utanför. Han tänker nytt och vågar testa oprövade metoder för han vill inte – kan inte – förlora en enda individ på vägen.

Ännu tydligare blir det när Stavros förklarar att han undervisar matematik som egentligen ligger två årskurser fram i tiden. För elevernas skull.

- Det finns ingen elev som inte kan. Ingen! Det handlar om att jag måste ge just de här eleverna en chans att ligga före andra som har andra och bättre förutsättningar i livet.

Alla kan. Alla har förmågan. Men alla har inte förutsättningarna. Stavros menar att det är hans ansvar som pedagog att plocka fram lusten och viljan hos varje person i klassrummet. Med olika strategier för olika elever skapar han ett landskap och en miljö där gruppen samspelar. Ingen ska lämnas utanför.

- Jag står för mina ideal och det är också en fråga om mod att kunna göra det. Ingen ska någonsin hamna efter och om någon halkar bakom går jag tillbaka och hämtar honom eller henne. Men då riskerar jag alltid att andra springer för långt i förväg. Så målet är att hålla gruppen samlad för att inte förlora någon. Det är en fråga om solidaritet.

"Finns inget recept"

Han beskriver sitt sätt att hålla gruppen som ett team med ett talande exempel. Om en elev är frånvarande på en lektion, får två andra i klassen i uppgift att lära ut det som missades. Sen blir det prov på kunskapen.

På detta enkla, men smått genialiska sätt, vinner alla. Den frånvarande eleven missar ingen kunskap, de två kompisarna får visa att de faktiskt hänger med och kan förmedla det de lärt sig - och Stavros får se resultatet. Över hela metoden finns en känsla av tillhörighet och omtanke. Ingen är bortglömd. Alla är viktiga.

Att den här formen av insikter kring ledarskapet är något som fler vill ta del av har Stavros Louca förstått. Och det gjorde han långt innan han blev rikskändis i SVT:s program Klass 9A. Han och hans son har under flera år jobbat med utbildning av andra lärare, föräldrar, folk från näringslivet, höga företagsledare och chefer inom offentlig sektor.

- Det finns inget recept på gott ledarskap. Hade det funnit så hade vi köpt det allihop. Men jag tror att det är viktigt att ständigt diskutera de här frågorna. När det gäller undervisning handlar det ju så oerhört mycket om de psykosociala bitarna. En robot kan undervisa om det bara handlar om att lära ut fakta. Men det är ju bara en liten del av rollen som ledare och lärare.

Några av delarna som Stavros pratar om när han är ute och föreläser är; att göra sitt bästa varje dag, ha tålamod och kunna lyssna, att acceptera sig själv och lära känna sig själv. Att våga bryta de satta ramarna för att nå utanför de etablerade mönstren. Han berättar om feedback han fått och om personer från alla möjliga branscher som tackat honom för sitt engagemang och sitt sätt att dela med sig av erfarenheterna. Han visar mig ett foto i telefonen på en handskriven lapp från en utvärdering. Tacksamma lovord från en lyrisk åhörare.

Andras intressen främst

Och han säger själv att han aldrig vill sluta vara en passionerad romantiker som tror på stora förändringar och underverk.

- För mig handlar det mycket om attraktion. Som i alla typer av relationer! Man måste sätta andras intressen främst och ha iakttagelseförmåga för att verkligen se andras behov.

Och när jag frågar om hans framtidssyn på skolan dröjer inte svaret. Och det kommer med stort eftertryck.

- Om det ska gå bra för skolan krävs ett icke-politiskt ministerium som prioriterar skolan högst och tänker bortom mandatperioder. Vi har alla barn i skolan, oavsett politisk färg. Det här är vår framtid och inga pengar i världen kan ersätta ett förlorat barn. Sverige ligger inte längre i framkant när det gäller skolfrågan. Alla vet vad som måste göras, men ingen gör något. Inget är värdefullare än våra barn. Inget! Bara med hjälp av kärlek kan vi skapa kärleksfulla människor. Då har vi vunnit på alla sätt.

När jag lämnar Stavros Louca och Rinkebyakademien och går mot t-banan tänker jag på några av hans kloka ord om mod. ”Om någon riktar en pistol mot ditt barn, kastar du dig framför utan att ens tänka på om det är modigt eller inte. Du bara gör det. För du är driven av din kärlek.”

Och det är precis så. Stavros Louca bara ”gör det”. Helt igenom driven av kärlek för barnen och för vår gemensamma framtid.