Det är tufft att uppleva att man blir utesluten – att få budskapet att “du tillhör inte vår grupp”. Ibland så subtilt att det nästan går obemärkt förbi. Och ibland så hårt och tufft att man knappt orkar stå upp efteråt. Att bli utesluten är nog ett av de allra tuffaste mentala vapen som våra ”ovänner” kan tänkas använda mot oss.

Oavsett om du minns Maslows behovspyramid eller inte, så är du alldeles säkert medveten om att vi människor har en hel rad av fysiska behov; äta, dricka och sova. Men vi har också andra, mer sociala behov. Vi behöver få känna oss unika, att vi kan något och att vi får uppskattning för det. Vi behöver också känna att vi tillhör en grupp. Att vi är en del av ett sammanhang och känner gemenskap med andra människor. 

Att tillhöra en grupp och känna att det vi gör ger mening är viktigt för vår förmåga att hantera det som händer oss i tillvaron. Det påverkar hur bra vi kan hantera stress, och vilken motståndskraft vi har i olika situationer – mycket mer än vi kanske tror. 

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Arrangerad uteslutning

För många år sedan gick jag en utbildning, UGL- fördjupad kurs i Utveckling, grupp och ledarskap. Kursen innebar tio dagars internat. Själva syftet med utbildningen var att skapa förståelse för hur grupper uppstår, byggs och utvecklas. Susan Wheelans modell för grupputveckling IMGD är den vetenskapliga basen i denna av Försvaret anordnade utbildningen.

Jag bär fortfarande med mig erfarenheten av att uteslutas ur gruppen under den utbildningen. Det skedde på grund av arbetsuppgifter inom ramen för utbildningen, och händelser i gruppen. Vi var tre personer som beslöt utmana resten av gruppen, givetvis med kursens syfte och mål i tankarna. 

Upplevelsen av att vara ensam kvar i den subgrupp som vi var tre om att bilda, var inte särskilt rolig. De andra i min subgrupp stod inte emot gruppens krav på att vi skulle backa. Och inte bara backa, utan tydligt ”pudla” och be om ursäkt. 

De två männen i min grupp backade tydligt och blev förlåtna. Men jag bad inte om ursäkt. Mitt mål var att förstå hur grupper bildas, byggs och utvecklas. Min tanke var att vår subgrupp skulle förklara varför vi valde att inte följa gruppens regler, och att flertalet skulle förstå att om vi kunde reda ut den konflikt som vi skapade, så skulle vår grupp gå starkare ut ur den.

Jag blev inte förlåten, utan fick uppleva hur det kändes att bli utesluten ur gemenskapen. Oglada ansiktsuttryck under middagen. Försök att ”tala förstånd” med mig under kvällen.

I ärlighetens namn ska sägas att jag kalkylerade med risken att bli utesluten på det sätt som vi löste arbetsuppgiften. För att klara av uteslutningen gjorde jag det jag behövde för att känna mig mentalt stark. Exempelvis beslöt jag mig för att äta extremt nyttigt och avstå alkohol under kursen, och även att motionera och varje dag hinna ut i den fina naturen kring kursgården. 

Du kan vara lugn, det påtagliga varade inte särskilt länge och jag lät det heller inte påverka mig i någon större utsträckning. Men nog kändes blickarna under middagen och jag uppfattade också den spända stämningen i form av att man vände sig ifrån mig, och på andra sätt markerade kroppsligt vad man tyckte. 

Det gav mig en försmak av hur utanförskap känns och vad som krävs för att jag som individ ska klara av en sådan situation. Erfarenheten har gjort att jag vet att jag klarar tuffa situationer. Att jag inte räds säga vad jag tycker, när jag tycker att det behövs.   

I rollen som projektledare ställs vi ibland inför situationer där vi utmanas i de här två behoven: Unik – tillhöra. Min erfarenhet är att många är på det klara över sina behov av att vara unika och att bidra med sin kompetens. De flesta vill också vara en del av projektgruppen som man leder. Men ibland ställs de här två behoven mot varandra. 

Exempelvis när vi i vår strävan efter att vara unika ”tvingas” sticka ut så pass mycket att vi riskerar att inte bli omtyckta av gruppen, och att vi blir mer eller mindre uteslutna ur den. 

I många sammanhang när jag intervjuats om vad projektledning egentligen kräver så har jag framhållit mod. Att vara modig är en viktig förmåga. Mod att våga utmana sina rädslor och stå för det som man tycker är viktigt, trots att andra tycker annorlunda, och ibland helt annorlunda. I den informella roll som projektledarrollen ofta innebär, så krävs det mycket mer mod än när du har formell makt, exempelvis i en linjechefsposition. 

Det kan vara styrgruppen som starkt ifrågasätter projektledarens idéer och tankar om hur projektet ska styras. Då gäller det att våga stå emot, och hålla fast vid det som man tror på. Trots att man blir alltmer ifrågasatt. Fungerar det inte så måste man vara beredd at ta konsekvenserna, och stiga av. 

Det kan också hända att man som projektledare behöver kliva ur sin komfortabla zon och visa mer av vem man är, i syfte att öppna upp diskussioner och locka andra i gruppen att vara ärliga och uppriktiga när det kommer till svårigheter i projektet. En mussla som projektledare genererar ofta musslor i gruppen. Man pratar om varandra istället för med varandra. 

Bygg ditt mod

För ett tag sedan fick jag en fråga kring hur man bygger upp sitt mod. Mitt svar: vi utvecklas genom att kliva utanför vår komfortabla zon. Ju mer vi befinner oss inom ramarna desto mindre vågar vi stå emot, eller hålla fast vid det vi tycker är rätt. 

Det krävs att vi då och då går utanför de komfortabla gränserna. Idag anser forskarna att det är (endast) då vi människor utvecklas. När vi gör saker som är utmanande, som vi inte kan, eller inte vågar. 

En av mina erfarenheter från de gånger då jag tvingat mig utanför zonen är i det tidigare nämnda exemplet från UGL-kursen. En annan av mina största utmaningar var en takvandring på Riddarhuset i Stockholm för två år sedan. Jag hyser stor respekt för höjder, och jag skulle aldrig göra om det. Men det faktum att jag gick utan något att hålla mig i, på taknocken i cirka 15 meter med 40 meter ner till marken, har medfört att jag vet och min kropp vet att jag klarar mig. Min hjärna kommer alltid att varna mig och skrika ”stopp – hot!” i liknande situationer, men idag kan jag ta kommandot och avgöra om jag ska gå vidare ändå.

(För dig som aldrig takvandrat så kan det vara bra att veta att jag hade all skyddsutrustning som behövdes för takvandringen, och det längsta fallet hade varit 1 meter. Sen hade utrustningen stoppat mig.)   

Utan tvekan har de här utfärderna utvecklat mitt mod. 

Vad gör du för att utveckla ditt?