- Pappas chef blir arg annars, sa jag. Villes ögon var klotrunda.

- Varför då pappa? Har du varit dum mot honom? Jag skrattade lite.

- Nej Ville, givetvis inte. Han är stressad bara. Han ska hålla en presentation imorgon och jag ska skriva ihop det han ska säga. Men nästa vecka ska vi vara lediga både du och jag, eller hur Ville…

Ville förstod. Han blev ledsen, det såg jag på honom, men han lommade iväg utan gnäll.

Nästa dag när jag och Ville gick hem och jag frågade vad de hade gjort på förskolan lyste han upp.

- Vi har pratat om hur man är en bra kompis. Och jag vill vara en bra kompis! Och om alla vill vara bra kompisar så blir ingen ledsen och så kanske det inte blir krig. Ville du vara en bra kompis eller inte vara en bra kompis pappa? Har du en bra kompis?

- Ojoj, ta det lugnt, sa jag. Javisst har jag en bra kompis, jag har ju dig. Och det är klart att jag inte vill att det ska vara krig, det vill väl ingen. Men det är nog inte så lätt tyvärr.

- Men det är viktigt pappa, sa Ville och tittade på mig med allvarliga ögon. Och det är enkelt, bara alla vet om reglerna. Om inte alla är med går det inte.

- Vilka regler? frågade jag. Finns det regler?

- Ja det finns regler såklart, sa Ville, och om man följer reglerna så blir det lättare att för andra att också följa dem. Om jag säger hej till exempel, så vet min kompis att jag vill vara hans kompis. Jag säger hej till alla. För jag vill vara kompis med dem och vi kan ha en lek tillsammans.

- Det låter ju ganska enkelt, fungerade det? frågade jag.

- Ja, det fungerade och Elias blir jätteglad och han vill leka med mig med bilarna. Och Erik ville också leka med oss.

Ville sken som en sol. Det hade varit lite svårt för Ville att få kompisar under hösten. Vi var relativt nyinflyttade, och det fanns ett barn på förskolan, Emil, som hade kommit lite på kant med Ville från början. Emil hade varit sjuk första veckan efter jullovet och det var samma vecka som Ville började på nya förskolan. Han hade första dagen kommit hem strålande glad, han och två andra barn hade kommit på en ny lek, de lekte taxibolag. Jättekul, och strax hade fler barn anslutit. Man hade till och med fått skjutsa två av fröknarna.

- Jag älskar nya förskolan, sa Ville.

Och det gjorde han en hel vecka. När Emil kom tillbaka ville han inte leka taxi. Och eftersom Emil bestämde och kunde bli jättearg, ville inte de andra barnen leka det heller. Emil ville spela fotboll och de var redan ett fullt lag, och dessutom hade han inte blå gympadojjor som de andra. Blått var Emils favoritfärg och laget hette ”Blå”. Ville slokade märkbart men höll sig flytande. Han fick efter några dagar vara vaktmästare och hämta vatten och bollen när den flög iväg långt utanför planen. Vi köpte blå gympaskor, men han fick inte vara med ändå.

Personalen var bekymrad i början och föreslog att vi skulle prata med Ville. Han fick ju vara med i leken, även om han inte fick vara med på planen. De andra barnen hade spelat fotboll innan Ville kom. Ville började leka med flickorna ibland och de var supersnälla. Men så en dag var han ledsen när jag hämtade honom. Emil hade inte velat att han skulle vara ens vaktmästare för han hade tjejbaciller.

- Det hjälper inte att vara snäll och duktig, han gillar inte mig sa Ville. Och alla andra gör precis som han säger.

Därför var det underbart att se honom så glad. Han berättade om reglerna, man skulle säga hej till alla, alla skulle få vara med och man skulle dela med sig. Om man var dum eller det blev missförstånd eller en olycka skulle man säga förlåt. Man skulle säga nej om man inte ville vara med om något eller om man såg att någon var dum mot någon annan.

- Ganska enkelt egentligen pappa. Ibland förstår inte barn att andra barn blir ledsna annars. Har ni schysstkompisregler på ert jobb?

Hans oskyldiga fråga formligen golvade mig. Javisst hade vi regler. Och skriftliga rutiner. Ett dokumentsystem, målbilder och nyhetsbrev. Som man har. Visst sade vi hej på morgonen, och hejdå när vi gick. Eller de flesta gjorde det.

Men det slog mig att vi också hade en Emil. Fast han hette Markus och var chef. Han var inte ett litet barn men visst betedde han sig så ibland. Han hälsade på morgonen. Brukade prata en lång stund med Tomas och Anneli, skratta och vara härlig. Ibland glömde han bort oss andra. Kom cheferna från huvudkontoret på besök, glömde han bort att hälsa även på Tomas och Anneli. Den där presentationen som jag slitit med häromkvällen hade inte blivit använd. Han hade bett om den, men sedan ångrat sig. Min kollega Eva hade skakat på huvudet, himlat med ögonen och sagt att det säkert berodde på att presentationen varit för bra.

- Jag gör bara lagom bra nu för tiden sa hon, lite bränd av tidigare erfarenheter.

Eva behandlades faktiskt rätt illa om jag tänker efter. Hon glömdes ofta bort, hennes siffror diskuterades ofta sist, om det fanns tid. Hon var duktig, men slogs liksom inte om uppmärksamhet.

- Ibland känns det som att Markus inte vill att det ska gå bra för dig, sa jag.

- Ja, jag vet- jag tycker lite synd om honom faktiskt, svarade Eva. Han har varit så här sedan jag fick det nya kontot. Kunden hade bett om mig speciellt. Och de är nöjda. Väldigt nöjda. Han slutade hälsa på morgonen, han klagade över mig till styrelsen. Han verkar så osäker. Det var ungefär så som han behandlade Cissi innan hon slutade. ”Hon höll inte så länge”, sa han när hon slutade. Som om det inte var första gången han behandlat någon illa. Han kanske har gjort så hela sitt liv, så tråkigt att ingen stoppat honom. Jag ska också sluta, vet du, om bara några veckor. Markus har inte velat kommunicera ut det än bara.

- Nej det visste jag inte, sa jag, vad menar du med också?

Eva lade huvudet på sned och frågade om jag inte hade märkt att det var fler som hade slutat. Jag tänkte efter, visst var det ovanligt många som hade sagt upp sig på senare tid. Eller tagit sig an nya utmaningar som det hette. Blivit rekryterade till andra jobb för att de andra företagen visste att vi var stjärnor sades det. Men när jag tänkte efter låg det nog en hel del i vad Eva sa. Det var ingen bra stämning på jobbet. Markus sade alltid att hans bästa egenskap var att få folk med sig, han var en ledare. Men för att vara ärlig, verkade det inte som att han vill ha oss med. Han ville bestämma, men han ville inte att vi skulle vara med. Han ville vinna mot oss, mot sina egna lagspelare. Och, precis som Eva sa, ingen hade stoppat honom. Kanske var det precis som på Villes förskola – att han inte visste om hur man är en bra kompis. Men som med Emil var vi lite rädda för att han skulle bli sådär arg och kall som han kunde bli och som han varit mot Cissi. Både Evas historia och Cissis påminde faktiskt en hel del om hur Emil på Villes skola hade reagerat när Ville kommit på det där med taxileken. Som att ingen utom han själv fick bestämma och vara populär. Som att bara hans idéer var bra.

- Stina och Carin ska också sluta- vi ska starta upp eget tillsammans, sa Eva. Vi skulle gärna vilja ha dig med oss. Om du vill. Du är schysst, duktig och vi gillar dig. Vi har två konton redan.

Jag hämtade Ville extra tidigt den dagen, så vi behövde inte skynda oss hem. Det kommer ordna sig, tänkte jag. Eller, rättade jag mig själv, det kommer faktiskt bli mycket bättre. Jag ville hålla länge än.

- Vet du vad jag gjort idag Ville, sa jag. Jag har gjort något som du har lärt mig. Jag har lärt mig att säga nej. Du sa att reglerna var att man skulle säga nej om man inte ville vara med om något eller om man såg att någon var dum mot någon annan. Jag kunde de andra reglerna men inte den. Men den kan jag nu, så jag ska sluta på jobbet, och börja på ett annat jobb.

- Med bara schyssta kompisar? frågade Ville.

- Ja, sa jag. Med bara schyssta kompisar. Det är såå bra.