Visby är en förunderlig plats, det vet alla som varit här någon gång. Den gör något med sin besökare – man andas lite lättare. Det är något med havet som gör atmosfären extra syresatt. Så är det alla veckor, men just under Almedalsveckan är vi extremt många som ska andas tillsammans. Men Visby är en luttrad stad och verkar inte nämnvärt påverkad av alla oss som stretar upp och ner i gränderna, hejar på varandra, knyter nya band och debatterar om allt mellan Östersjön och den molnfria himlen.

Det är bara mitt andra år på plats och man glömmer lätt – glömmer hur unikt det faktiskt är (jag är inte lika rädd i år…). Hur öppna alla är för att prata, tänka ihop och hur vansinnigt många intryck man ändå har förmåga att ta in. Man glömmer också hur krävande det kan vara – att mingla runt klarar jag ganska bra, men det är inte alltid lätt att höra sanningar och samtidsreflektioner på seminarier och föreläsningar.

För det är ingen enkel tid vi lever i. Vi är många som behöver hjälpas åt för att styra bort från en potentiellt mörk samhällshorisont. Det blir tydligt, på en politisk plats som Almedalen, att det här ansvaret i allt högre grad tas av företagen, ideella intresseorganisationer och eldsjälar. Medan politikerna ägnar sin sändningstid åt att tala om vad alla andra gör för fel, istället för att konkretisera sina visioner, är det andra som faktiskt agerar ute i verkligheten. Och det är inte de politiska debatterna eller talen som tänder något i mig – det är Stordalen, Ica-handlaren från Ica Maxi Södertälje, Azita Shariati, entreprenörer, Handelshögskolans rektor, Anna Serner på Filminstitutet. Och så vidare och så vidare.

Kraften i engagemanget sipprar ut och rinner fram mellan kullerstenarna i Visby. Vi som är här kliver runt i den. Den finns! Om vi mobiliserar den kan underverk ske, det är min övertygelse. Och kraften rör sig över politiska blockgränser – den sitter nämligen i människor, inte i partiprogram.

Mot samma mål kan vi gå många olika vägar och styra bort från den mörka horisonten. Men det krävs mer än floskler för att flytta fram positionerna i vår komplexa samtid.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Orden haglar och regnar, från alla bakgårdar, caféer, krogar, gränder, skepp och hotellfoajéer. Överallt händer något. Jag får tusentals flyers, gratisvatten, små karameller med företagsloggor, inbjudningar, specialtryckta tidningar, mackor, gulliga snittar, litervis med gratiskaffe i varierad kvalitet… ungefär som seminarierna – en mix av lågt, mittemellan och skyhögt.

Så, plötsligt, när författaren och journalisten Edna Eriksson pratar om Mångfald 2.0 i Fornsalen, stannar min luft. Hon är en klart gnistrande diamant i Almedalsbruset. Hon pratar om en ny typ av mångfald. En som inte räknar huvuden. En som inte bryr sig om varifrån du kommer, men som är nyfiken på vart du är på väg. En som skär horisontellt och skapar ytrikedom, anpassad efter människan i rörelse. En mångfald som inte kategoriserar och delar in eftersom människan inte är möjlig att sortera.

Vi är inte statiska.

Vi är nämligen inte – vi pågår. Vi uppstår i varje relation, i varje möte - och vi har tusen och åter tusen sätt att vara på. Tusen och åter tusen sätt att förhålla oss till omgivningen på. Och när vi får rätt förutsättningar blir vi fantastiska.

Edna Eriksson understryker: Människan är ett verb. Inte ett substantiv. Inte en boll. Inte en bok. Och det handlar om, som Martin Luther King sa -”content of their character” - och ingenting annat. Inte om färg, kön, läggning. Vad vi är, är fullständigt ointressant – för vi är massa saker vi aldrig har fått välja. Vad vi gör är det enda som betyder något.

Och vi måste bli bättre på att vara nyfikna på varandras insidor och se bortom ytan. Det finns så många vägar dit - om vi är öppna för att se dem.

Så när jag kliver vidare till Filminstitutets seminarium om film och rörlig bild som maktfaktor och folkbildare slår det mig hur väl det hänger ihop: förståelsen för andra kan bara ske genom mötet med det inre hos andra, och där är den rörliga bilden ett oerhört kraftfullt medium, tillsammans med litteraturen, konsten, poesin – alla är de vidöppna dörrar in i andras verkligheter.

Kulturen som en stadig och självklar brygga för att förstå en annan människa, ett annat öde än mitt, andra liv och tankar.

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård berättar att en av de filmer som påverkat honom mest är den gamla high school-rullen The Breakfast Club från 1985 – ett brokigt gäng ungdomar får kvarsittning och spenderar några ofrivilliga timmar tillsammans. Ett möte som aldrig annars hade skett, människors vägar som korsas av en slump och ingenting blir sig riktigt likt efteråt. En gemensam förändring.

Hans exempel blir slående symboliskt här i Almedalen – men också för vår samtid som är fylld av brokiga samlingar av människor som ska enas och förenas, kort eller beständigt, trots sina olika bakgrunder.

Mötet på filmduken, mötet i verkligheten. Empatin och förståelsen. Konsten att avkoda det vi ser, läser, känner, möter. Vi måste bära kunskapen att kritiskt granska, men också öppna upp för nya ovana situationer – både de som skaver och de som innebär början på nya äventyr. Vi måste ifrågasätta - vilka berättelser tar vi del av, vem får berätta, vem får ordet och arenan?

För idag berättas många många fler historier än vi är vana vid. Alla pratar i munnen på varandra och det kan tyckas kaosartat – men det är samtiden. Så ser världen ut och vi måste förhålla oss.

Jag använder Ednas träffande formulering när jag summerar min vecka: jag är ett verb i Visby. Jag är en del av mångfalden – jag gör och jag ska någonstans.

Jag har återuppstått många gånger under mina dagar i Almedalen. Och jag går sida vid sida med tusentals som gjort exakt samma sak.

För vi är människor i ständig rörelse. Tack o lov.