Ni vet hur livet tar sina olika vägar av sig själv - en del går enligt plan men väldigt mycket händer bara.

Tror man, i alla fall…

Jag har alltid trott att jag är en flyktig person utan särskilda mål att sträva mot. Men de senaste åren har jag förstått att det inte alls är så. Jag har tvärtom haft allt väldigt klart för mig - jag har bara inte lyckats sätta målen på pränt eller uttalat dem tydligt. Och när jobbmöjligheter dykt upp längs vägen har jag gjort mina val helt medvetet och med en avsikt.

Häromdagen hade jag utvecklingssamtal på sonens skola. Han utvecklas, kunde jag konstatera. En av delarna i läroplanen är att barnen själva ska sätta upp mål och sätta ord på vad de tycker att de måste jobba extra med. Så det gjorde vi.

Man kan tycka vad man vill om det. Barn är barn och ska få vara det så länge det bara går, tänker jag i min vuxna hjärna. Men jag började fundera – ska han verkligen redan nu behöva sätta press på sig själv? (Ja, jag är en del av den curlande generationen…). Några dagar senare gick jag till källan direkt och frågade honom om vad han själv tyckte om saken.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

- Jo. Jag tycker nog att det är ganska bra ändå. Det gör liksom att jag vet vad jag INTE måste tänka på. Så det är mest bara skönt.

Sen drog han iväg och byggde ett litet sjukhus i lego. Och där satt jag och kände mig lite klokare än precis innan.

För det är såklart så det är. Målen är inte bara uppsatta för att man ska veta vad man ska göra, utan minst lika mycket för att kunna utesluta och synliggöra de vägar man INTE ska ta. I alla fall inte just nu.

Ju längre tiden går, desto säkrare blir jag på att de uppsatta målen – om än så flyktiga - hela tiden hjälpt mig att hålla mig på rätt spår. Eller åtminstone komma tillbaka på banan när utomstående händelser gjort att jag stått frågande med ett bowlingklot på golfgreenen (nej, jag spelar inte golf men det blev en bra liknelse till hur fel ute man kan vara ibland).

För hur välklippt och fin den där greenen än är eller hur perfekt man än puttar, så går aldrig klotet i. Det kan jag lova.

Det blir liksom fel.

Så det gäller inte bara att vara på banan – det ska vara rätt bana också.