Boken släpptes den 28 augusti i år. Två dagar senare ringde Katarina Tingströms telefon. I andra änden fanns en person som sa ”Det fungerade”.

- Han hade vänt sig till min bok och direkt hittat en rad metoder för att hantera ett dödsfall på ett bra sätt i organisationen. Det var verkligen ett kvitto på att boken fyller en viktig funktion, berättar Katarina.

Katarina Tingström har jobbat inom Svenska kyrkan i över tjugo år och är numera verksam som polispräst sen ett tiotal år tillbaka. Hon utbildar poliser i hantering av dödsbud, bygger nätverk med präster, pastorer och diakoner som kan bistå polisen vid dödsbud,  handleder och håller olika utbildningar kring död och kris. Boken har hon skrivit utifrån sin egen gedigna erfarenhet av att hantera människor i sorg.

- Upprinnelsen till boken är att jag haft mycket kontakt med arbetsplatser där det inträffat olyckor eller någon hastigt avlidit. Jag har mött mycket rädslor och okunskap kring de tunga frågorna och sett att många fattar beslut efter vad man tror är rätt, men egentligen vet man inte riktigt, säger Katarina.

En praktisk handbok

Döden på arbetsplatsen är tänkt att fungera som en praktisk handbok och är pedagogiskt upplagd, nästan som en checklista över saker att tänka på.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Det kan handla om vikten av att samla fakta eller vad som är viktigt att tänka på när det gäller minnesstunder och anhörigkontakt. Tanken är att den ska vara lättillgänglig och enkel att förstå - när den väl behövs.

För det är inte alltid lätt att tänka rationellt när sorgen rycker tag.

- Jag har systematiserat processen, kan man säga. Man läser den inte från pärm till pärm, utan tar del av de delar som är relevanta när man behöver. När ett dödsfall inträffar och man hamnar i vad som kan kallas ”stresskonen”, hör det till situationen att det är svårt att ta beslut och tänka klart. Den här boken hjälper till med det.

Boken har tre delar – Medarbetarna, Anhöriga och Fördjupning. Här finns alla steg som behöver tas för att kommunikation och information inte ska hamna snett. Och det gäller såväl internt som utanför företaget, såsom kontakt med kunder och anhöriga. När någon avlider hastigt på arbetsplatsen kan det vara oerhört svårt för anhöriga att förstå att det faktiskt hänt.

- Reaktionerna på ett dödsbud kan vara många. Vissa blir rationella, andra kan inte alls ta in det som hänt. Det beror alltid på vad man har med sig och hur man är rustad för att klara kris. Man kan tro att man ska reagera på ett visst sätt, men ut kommer något helt annat. Det kan handla om obearbetade saker sedan lång tid tillbaka som får nytt bränsle med den nya sorgen. Därför är det alltid viktigt att aldrig döma en reaktion. Man kan inte säga ”Hur kan du bli så ledsen?”. Varje reaktion är unik och har sin rätt att existera.

Katarinas erfarenhet är att vi ofta glömmer bort att fundera över vilka vi faktiskt är och vad vi bär med oss. I en sorgsituation reagerar vi impulsivt, utan att alltid veta varför. Ingen lämnar sitt bagage hemma och går till jobbet, inte ens chefen, understryker hon.

- Om man är rädd för döden, till exempel, och tycker att situationen är obehaglig, är det lätt att man backar som chef. Kanske blir man tyst. Och det är inte bra när arbetsplatsen är i chock. Man måste kunna presentera så mycket fakta som möjligt, annars blir det genast spekulationer. Har man inte fakta så går man ut och säger åtminstone det. Huvudsaken är att man kommunicerar genom hela processen.

Våga be om hjälp

Det kan vara ganska ensamt på chefsposten när ett dödsfall inträffar. Det är svårt att få en vana kring sådana här situationer och det kan vara jobbigt att blotta sina brister och säga ”Jag vet inte hur jag ska hantera det här”. Här menar Katarina att det är viktigt att ta hjälp från omgivning. Alla kan inte vara rustade för kriser och att be om hjälp är alltid bättre än att förbli tyst.

- Ett tips som jag brukar ge är att faktiskt föra loggbok under förloppet. Skriv upp vilka beslut du tar och när i tiden det sker, vad du tänker och känner och vad du gör i förhållande till medarbetarna. Med distansen som uppstår efter en tid kan du sen gå tillbaka och analysera – vad fungerade bra? Vad missade jag? Vad kan jag göra bättre? Jag tror mycket på en lärande organisation. Ingenting blir någons ”färdigt”. Det pågår en ständig utveckling.

De första konkreta stegen som Katarina tar upp i boken är:

• Skaffa så mycket information som möjligt när dödsfallet precis inträffat
• Samla en grupp med kloka medarbetare från t.ex. HR och ledningsgrupp
• Etablera kontakt med de anhöriga
• Gör en korttidsplan för det första dygnet
• Fånga upp de personer på företaget som är direkt berörda

Sen vidtar steg kring kommunikation om det inträffade – få ut rätt information internt till chefer på företaget. Kanske via intranät eller möten. Det är viktigt att fånga upp rykten och snabbt byta ut spekulationer mot fakta.

- När det gäller att ta kontakt med anhöriga så tycker jag att man ska försöka att inte vara rädd och tro att man stör. Det är vanligt att man får sådana känslor. Men det är oerhört viktigt att man som arbetsgivare signalerar att den avlidne var betydelsefull och viktig.

Man måste också förhålla sig till och anpassa informationssättet efter vilken typ av person den avlidne var på företaget. Var det en nyckelperson som många hade en relation till? Under de omständigheterna är det fler som påverkas och måste fångas upp i sin sorg.

- En annan sak jag sett som är viktigt att tänka på, är att alla behandlas lika. Jag har sett fall där höga chefer som avlidit fått en minnesplats med foto och en minnesbok där man får skriva en hälsning – men sen har motsvarande inte gjorts när någon på lägre position avlidit. Det sticker väldigt i människors ögon och signalerar att de båda personerna inte varit lika mycket värda, vilket ju givetvis inte är fallet.

Katarina vill också understryka vikten av att ha utarbetade strategier för dödsfall på arbetsplatsen. Ofta finns någon form av krisplan, men mer sällan är de planerna utformade efter just dödsfall.

- Det finns en känsla av att ”Det händer inte här”. Men plötsligt gör det det, och då är det bra att ha tänkt igenom tillvägagångssätt eftersom det kan göra en enorm skillnad för så många inblandade.

När jag ber Katarina att ge exempel på vad man absolut inte ska göra återkommer hon till: inte vara tyst. Som chef och ledare får man inte lämna sörjande människor och medarbetare med sina reaktioner. Något som alla kan göra, oavsett roll eller erfarenhet, är att lyssna. Det kan ibland göra hela skillnaden.

- Ett fall jag berättar om i boken visar så tydligt på vad det kan göra att bli sedd i sin sorg. Jag pratade en gång med en polis som åkt till en äldre kvinna med budet att hennes man avlidit. Kvinnan hade efteråt lovordat sättet polismannen hanterat situationen på och jag frågade honom vad det var han gjorde som fick kvinnan att bli så tacksam. ”Gjorde och gjorde… Jag satt i soffan, lyssnade och höll tanten i handen i två timmar” var hans svar.

Att stötta behöver inte vara mer än så, att våga vara närvarande.

Eller som Katarina skriver i boken ”Håll om, häll i, håll tyst och håll ut”.