Av just den anledningen är jag ensam i Delfi när jag skriver denna uppmaning till dig. Jag sitter ensam vid ett bord på en sällsamt vacker uteservering, under en korkek och luktar på blommorna, samtidigt som jag äter en hänförande baklava och njuter av den storslagna utsikten över bergen och, i fjärran, havet.

Jag känner mig uppfylld av alltet och ett med skönheten jag betraktar – och därmed inte ett dugg övergiven av någon eller något, även om vissa i byn undrar vad jag gör här ensam.

Har du någonsin reflekterat över ordet ensams ursprung? Ordet ensam har två komponenter; en och sam. Liksom det ålderdomliga ordet allena; all och ena. Så även engelskans alone; all one. Samt tyskans allein; all ein. Allt är ett. Allt i ett och ett i allt. Så är även du; en väsentlig och betydelsefull del i detta allt.

Jag betvivlar att jag någonsin skulle uppleva självklarheten i detta om jag aldrig aktivt valde egentiden, stillheten, kravlösheten, tystnaden… Hur skulle jag någonsin kunna höra min inre röst och fantisera om mina kommande steg i livet om jag aldrig valde att vara för mig själv?

”Know thyself” stod det ingraverat över ingången till Apollons tempel i Delfi. Hit vallfärdade människor i flera hundra år för att ställa sina mest brännande frågor och ta del av oraklets svar. För en som just tagit sig hit med motorfordon över asfalterade slingrande bergsvägar är det en gåta hur folk tog sig hit i forngrekisk tid. Detta bergslandskap är, åtminstone i dag, beklätt i svårframkomlig buskage. Det är vackert på avstånd, men snudd på omöjligt snårigt på nära håll.

Det är emellertid min stilla övertygelse att vägen är rak för den som vet hur man vandrar. Jag är också övertygad om människor för 2500 år sedan ställde sig samma frågor som vi gör i dag. Vem är jag? Vad gör jag här? Vad är meningen med mitt liv?

Och därför valde de att genomföra sitt livs troligtvis svåraste vandring till det beryktade oraklet:

För att möta en spegel. För att lära känna sig själv och sin enande samhörighet med alltet.