Semestern och ledigheten har skänkt mig många fina stunder, härliga minnen och solen har lyst med sin ständiga närvaro.

Men så kom ett moln, ett stort mörkt moln. Min älskade systers man dog. Plötsligt och helt oförhappandes. Alldeles för ung. Utan att ha fått se sina två underbara barn växa upp tillsammans med sin fru. Han lämnade sin familj och alla oss andra som älskade honom så innerligt. Solen försvann, tårarna rann. Sorgen, smärtan och saknaden gör sig ideligen påmind.

Och frågorna poppar upp. Alla dessa frågor, men inga svar: Varför? Vad hände? Varför min pappa? Varför min man? Varför just han? Varför nu? Vad är det för mening? Varför är livet så orättvist? Vad händer nu? Vad behöver min syster och barnen? Vad kan vi andra göra? Hur kan vi stötta?

Frågorna väcker minnet från en lunchkonsert jag var på i Högby kyrka på Öland en tid före allt detta hände, innan det mörka molnet dök upp på himmelen. Jag satt där i kyrkan, blundade och nöjt av det som hände med mig när jag lyssnade på orgelspelet. Det var en stark upplevelse. Bach, Mozart, ja till och med den tungsinta Fäbopsalmen var som ljuv musik i mina öron. En tår rann nedför min kind, en känsla av tacksamhet sköljde genom min kropp och jag kände mig full av frid och kärlek…

På vägen ut ur kyrkan blev jag uppmärksammad på några böcker som var till försäljning. Efter noga övervägande valde jag Tröst – i praktiken av Lena Arvidsson-Artman samt Visdom av Daniel Swärd. Läsvärda absolut. Men jag fann inte så mycket användbart i boken om tröst då den synes skriven för människor som nyligen förlorat en nära. Boken handlar om döden.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Men ack, nu fick jag anledning att ta fram boken igen… Den tar utgångspunkt i professor Johan Cullbergs ”kriskurva”, vilket är en enkel modell som beskriver den process vi går igenom under svåra perioder i livet. Boken ger även vägledning som handlar om att lätta på stenen snarare än att lägga sten på bördan, att våga vara nära snarare än att hålla sig undan, att erkänna smärtan snarare än att försöka avlägsna den, att lyssna snarare än att själv prata, att acceptera att alla har sitt eget sätt att sörja.

Samma tanke som väcktes första gången jag läste boken virvlade förbi.. Ja, det är verkligen kloka tankar och jag skriver under på allt… men hur? Hur gör jag för att stötta min syster och barnen på bästa sätt? Vad kan jag göra? Hur kan jag finnas för dem? Hur kan jag ge dem styrka? När ska jag ta rodret och leda? När ska jag bara följa? Vart ska hon? Och vilken väg är hennes väg?

Även dessa frågor saknar svar. Det finns inga svar att ge. Det är en resa som finner svaren längs vägen. Och vissa svar kommer kanske aldrig ges. Det är en resa där vi alla behöver ta ansvar för oss själva och vårt personliga ledarskap, samtidigt som vi är lyhörda och följer när det är tid att följa. Det är en tid där lyssnandet och närvaron står i centrum, medan görandet får vara i periferin.

Det är en tid som framförallt handlar om att bara finnas där! Finnas till hands. Vara nära och samtidigt ge luft och utrymme. Lyssna och låta tystnaden göra sitt.

Må jag ha förmågan att göra detta. Må jag har förmågan att bara finnas där för min syster, barnen och dem som behöver. Och må vi alla ha modet att be om och ta emot hjälp.