Senare kom ett tillfälle där jag fick omdömen av personer som träffat mig för första gången, som sett mig agera och samspela med dem, under några timmars tid. Tre av fem sa att jag var kreativ och nytänkande!

Jag minns att jag blev glad för feedbacken. Men konfunderad gick jag hem och kunde inte förstå hur det kunde komma sig att de sa kreativ. Och så snabbt, efter bara några timmar!

Min kloke make svarade: - Men varför säger du så? Om det är något du är, så är det kreativ och nytänkande. Hur kommer det sig att du säger så?
Svaret kom reflexmässigt: - För att jag inte kan teckna. Jag KAN helt enkelt inte rita.

I samma ögonblick som jag sagt det, så insåg jag förstås att det var något som inte stämde. Men det satt så djupt rotat i mig, detta att jag inte kan rita. Och någonstans långt där bak i huvudet hade minnet från skolan fastnat: ”Jag kan inte rita, jag är helt värdelös på att rita”. Och då, där i skolsituationen, var rita lika med kreativitet.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Om jag tidigare i livet hade fått anledning att titta närmare på denna starka övertygelse, så hade jag förmodligen kunnat städa bort den. Jag hade, med lite mer erfarenhet och perspektiv, säkert kunnat tolka situationen och omständigheterna på ett annat sätt.

För ett tag sedan blev jag påmind om övertygelsernas betydelse i en diskussion med en god vän. Efter en stunds resonerande, så kunde den här personen konstatera att den övertygelse som hen burit på inte gällde längre. Att den var gammal. Att det var ett omdöme som givits till en avsevärt yngre person, än den jag hade framför mig.

Minnen blir till märkliga sanningar

De flesta av oss har minnen som poppar upp emellanåt och berättar för oss vad vi kan, eller inte kan. Kanske blev du, just nu i detta ögonblick, påmind om något liknande? Som gäller dig själv eller någon annan i din närhet? Minnen som formuleras i meningar som du, eller någon annan, brukar säga om er själva: ”Det här är alldeles för stort för mig…”, ” jag kan helt enkelt inte… det är ingen idé…” eller ”Jag har redan berättat för dig att … och det går inte…”.

Ett annat exempel är två projektledare som fått varsitt utmanande projekt. Den ena upplever att det är stort och svårt att få grepp om. Han tvivlar på sin förmåga att alls klara av projektet, och minns det där projektet som inte gick som han ville. Eller, när han tänker på det, så gick det ju faktiskt käpprätt åt skogen.

Den andra griper sig an sitt projekt med stor tilltro till sin förmåga, och ser likheter med ett tidigare projekt som hon löste på ett smidigt sätt.

Alltför ofta förleds vi till att tro att det är omständigheterna som formar oss. Men det är förstås inte själva händelsen i sig, utan den betydelse som vi tillskriver den. Som i min historia om kreativitet. Där i skolsituationen var det en fruktansvärd känsla att inse att jag var värdelös på detta.

Säkert är det så att du också hört människor säga ”det vet man väl – hur det är, menar jag…” eller ”det bara är på det här sättet, det vet väl alla…”. Det är lätt att kalla dem som fäller sådana yttranden kategoriska, och låta påståendena falla till marken utan kommentar.

Föreställningar, valda sanningar och övertygelser är otroligt kraftfulla. De har kraften att skapa, men också kraften att förgöra. Vår tolkning av det som hänt danar oss. Tolkningen av vad en händelse betyder blir till föreställning, eller övertygelse, om hur saker och ting är. Som min tolkning av skolsituationen, som formade mig för flera decennier.

Avsett för att hjälpa oss

Generaliseringar är till för att göra tillvaron enklare för oss människor. Vi behöver snabbt avgöra om det som händer oss är ett hot eller en möjlighet. Vi bedömer vad som kommer leda till smärta och vad som kommer att leda till njutning, och vad vi bör göra för att undvika smärta, eller för att få belöning. Och vi lägger generaliseringarna på minnet, så att vi vet hur vi ska hantera situationen nästa gång något liknande inträffar.

De här generaliseringarna är i många fall väldigt användbara, eftersom de hjälper oss att snabbt identifiera likartade mönster. Det förenklar våra liv, och tillåter vår hjärna att lägga merparten av kraften på att lösa komplexa frågor istället för att hantera ”det vi redan vet”.

När man övertolkar, eller gör en grov förenkling av det som händer, kan det bli generaliseringar i mer omfattande och komplexa områden. Vi utökar betydelsen av det som hänt, så att det gäller mer omfattande situationer.

Så småningom kan övertolkningen bli en självuppfyllande profetia. Ju mer jag uttalar detta om, eller för, mig själv desto mer kan jag se att det faktiskt är så. Men i praktiken så vet vi ju att det blir så för att vi sållar ut information som stärker, och bekräftar vår övertygelse. Vi kanske till och med börjar förvänta oss att det vi generaliserat ska inträffa, igen och igen.

I förlängningen leder den här typen av generaliseringar till begränsningar i våra framtida beslut om vilka vi är, och vilken förmåga vi har. Och successivt kan föreställningar övergå i att faktiskt bli hinder och övertygelser om hur världen ser ut.

Tony Robbins menar att våra generaliseringar kan delas in i tre olika nivåer.

1. Åsikt – lätt att ta till sig argument och kan därmed lätt förändras

2. Föreställning – sitter lite hårdare fast, men det går att skapa tvivel

3. Övertygelse – sitter benhårt, och du kan till och med bli arg om detta ifrågasätts

Typiskt för något som stegrats till den tredje nivån är att tolkningen förknippas med en stark känsla. I mina exempel, både det egna och för den manlige projektledaren, så handlar det om en stark känsla av obehag. En känsla som man vill undvika till varje pris, kosta vad det kosta vill. För den kvinnliga projektledaren handlar det om en övertygelse som är förknippad med njutning, eftersom det var underbart att det förra projektet gick så bra.

De flesta av våra föreställningar härrör från vårt förflutna, och är tolkningar av smärtsamma eller njutningsfulla erfarenheter. Tony Robbins pekar på att det här är ett problem och att det beror på tre saker:

1. De flesta av oss beslutar inte medvetet vilka föreställningar vi ska ha

2. Ofta är våra föreställningar grundade på feltolkning av tidigare erfarenheter

3. När vi skaffat oss en föreställning glömmer vi att det endast är en tolkning

Du avgör om det blir ”hjälp eller stjälp”

En övertygelse, eller föreställning, är egentligen ett antagande, som oftast används helt omedvetet. Men, och här kommer det problematiska, vi agerar som om de är sanna.

Det blir tydligt i projektledarexemplet när den ena börjar agera så att det blir tydligt för andra, att han inte har tron på sin egen förmåga. Han låter tolkningen av hur det förra projektet gick övergå till en övertygelse om att detta projekt kommer att gå samma öde till mötes. Medan den andra projektledaren, stärker sig själv i sin övertygelse om att projekten är lika.  Eftersom hon klarade det andra, så kommer hon att klara av detta också. Inga problem.

Det vi tror, och tänker, blir till slut som ”sanningar” för oss. Och det handlar förstås om att vi ”programmerar” vår hjärna att hjälpa oss att skapa det vi tolkat som ”sanningen”.

Med dagens hjärnforskning så vet vi att det blir som vi tänker, och kraftfulla övertygelser som vi repeterar för oss själva, ibland medvetet och ibland omedvetet, etsas in i vår hjärna.

Ju mer vi repeterar övertygelsen, desto djupare spår sätter den och desto starkare sitter den fast. Övertygelser har därför en stor påverkan på våra liv. Faktum är att om det finns en konflikt mellan en övertygelse och ett beteende så vinner oftast övertygelsen (Joseph O’Connor).

Om du har ett oönskat beteende som du fortsätter att upprätthålla, trots att du flera gånger bestämt dig för att du vill bli av med det, så kan det vara så att du har en begränsande övertygelse som styr ditt beteende.

Tony Robbins menar att det vi gör sker i sekvenser, som loopar.  Våra övertygelser styr våra beslut och besluten leder till handlingar, som styr det resultat vi får ut.  Och så vidare om igen, med resultatet som påverkar övertygelserna.

Eftersom våra handlingar är det som ytterst avgör vilket resultat vi får ut, så är det väldigt viktigt att vi får klart för oss vilka övertygelser vi har. Och att vi, när vi vet vilka de är, ser till att påverka våra övertygelser så att de leder oss framåt till det resultat vi vill ha.

Övertygelser känns ofta igen på hur vi uttrycker dem, ofta som om det handlade om någon slags ägodel. Exempelvis: ”… det här är något som jag alltid hållit fast vid…” eller när det blir som en värdering ”… men jag har alltid varit så här…”.

Intressant att lyfta i det här sammanhanget är kopplingen mellan vår självbild och begränsande övertygelser. Vår drivkraft att ha kvar vår självbild är oerhört stark, så vi kan hamna i situationen att trots att vi vet, och bestämt oss för att ändra på en övertygelse, så kan vår vilja att bevara självbilden se till att vi får chansen att säga ”Vad var det jag sa? Jag visste ju att…”!

Några tips på vägen

Våra övertygelser är trots allt förändringsbara, men det krävs att vi medvetet, och enträget, arbetar för att omvandla dessa hinder till att kraftfulla övertygelser. Och det gäller att vara uppmärksam för att hitta dem.

Exemplet med kategoriska uttalanden kan man välja att undersöka bakgrunden till. Prova att ställa frågor som ”Men hur då, hur menar du nu?” eller ”Vänta, jag är inte riktigt med – jag har hört det förut men… kan du utveckla det lite mer, så att jag förstår…”.

Men, och detta är viktigt, här lyfter jag en varningsflagga: Det är viktigt att frågorna landar rätt, så att inte mottagaren uppfattar det som att du driver med hen. Därför bör frågorna bara användas när du har ett ärligt och gott syfte, och är uppriktigt intresserad. Att fejka leder till förlorat förtroende.

Anna Ramberg och Christina Ahlerup tipsar om ett par frågor att fundera kring, när du vill öppna upp för att tänka nytt:

•    ”Hur vet du att du inte kan?”

•    ”Vad är det värsta som kan hända?”

•    ”Hur gör de som kan? För visst finns det väl någon som…?”

Ett annat tips är att börja diskutera fenomenet som sådant i din grupp, eller hemmavid. Vad är övertygelser? Vilka konsekvenser kan en övertygelse få? Och hur kan vi agera för att göra fler medvetna val som leder oss dit vi vill?

Vi har alltid ett val när det gäller vad vi vill tro på, och om vi nu upprepat en begränsande övertygelse många gånger, så kan det ju vara värt att testa om det motsatta budskapet skulle kunna fungera.

Ramberg och Ahlerup tipsar om hur man kan tänka istället, när man vill förändra en övertygelse:

•    ”Om andra kan, så kan jag också!”

•    ”Det skulle bli ännu bättre om jag gjorde så här!”

Och som du vet, ju fler gånger som vi säger en sak till oss själva (även om vi upprepar det tyst för oss själva), ju mer skräp får vi bort och ju mer ”plogar vi upp” det där spåret som hjälper oss att tänka nytt och att hitta ett nytt förhållningssätt.

Samtalet med min gode vän, som insåg att övertygelsen var gammal, slutade med att personen sa: - Nu ska jag gå hem och bränna upp den där övertygelsen!

Och varför inte, om du nu ändå är igång med arbetet, gör det ordentligt så att du får tag i din potential och kan sätta full fart mot det där som du så gärna, innerst inne, vill uppnå i ditt liv eller i projektet. Elda upp gamla stinkande, begränsande övertygelser en gång för alla!