De nya arbetsmarknadsreglerna är bra på så sätt att de ökar fokus på en oerhört viktig samhällsfråga i tiden. Det blir också väldigt tydligt att det är många som inte vet vad de ska göra för att förebygga och minska den psykosociala ohälsan och stärka den sociala arbetsmiljön, som Arbetsmiljöverket föredrar att kalla det. Kunskap efterfrågas.

Jag har en utmattningsdepression i bagaget och jag får allt oftare frågan: ”Vad kunde de runt omkring dig gjort för att förhindra din utmattning?” Mitt svar blir oftast: ”Ingenting!”

Är det då kört? Ska vi bara sitta stilla i båten och se på när den ena efter den andra faller? Nej, så är det inte heller. Det behövs två saker som jag ser det, och jag lutar mig som vanligt på både erfarenhet och forskning. Det behövs egen insikt (som vid alla missbruk) och det behövs jobbstrategier som är baserade på kunskap om vår hjärna.

Om någon sagt till mig, då innan jag föll ner i mitt mörker, att det verkade som om jag behövde hjälp eftersom mitt vanliga glada, rättframma och positiva jag hade bytts mot ständig irritation och massor av ilska, så hade jag slagit bakut och fräst: ”Det är inget fel på mig, jag har koll!” Och jag hade tänkt att ”det är bara fel på er runt omkring”.

Dessutom var det bara för mina mest nära och kära jag visade den irritation som allt oftare tog över mig helt. Ute i arbetslivet kunde jag med hjälp av social polityr och uppfostran hålla ilskan stången. De nära och kära fick ta all min ilska vilket gav mig oerhört dåligt samvete. Flera av dem anade och antydde men jag försvarade mig så klart. ”Om bara den eller den gjorde det eller det och skötte sin egen business så skulle jag må utmärkt”. Ungefär så lät mitt försvar.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Medveten närvaro

Det jag borde gjort var att ta eget ansvar tidigare. Jag borde lyssnat på alla de signaler jag fick av allt det som inte var jag; irritationen, krypet i kroppen, oförmågan att vara stilla ens en liten stund, tron att allt jag gjorde behövde vara perfekt, rädslan för en obokad helg eller kväll i kalendern, svårigheterna att njuta i stunden, att aldrig vara i nuet utan alltid många steg före. Jag saknade medvetenheten och modet att tolka mina signaler rätt och jag saknade verktygen för att agera.

Med de kunskaper jag har idag tänker jag att det som kunde hjälpt mig var att någon handfast försåg mig med dessa verktyg utan att peka ut mig. Tänk om jag varit på en arbetsplats där man varje morgon bjöd in till en stunds övning kopplat till medveten närvaro växlat med reflektion, och förutsatte att alla deltog. Att det var en obligatorisk del av arbetet.

Det finns inte många sådana arbetsplatser nu och det fanns troligtvis inga då, för drygt 10 år sedan. Jag jobbade ändå, som konsult, i en miljö där mycket handlade om personlig utveckling och där jag kom i kontakt med en hel del av det som sedan skulle hjälpa mig. Alla hade eget ansvar och det gillade jag men ibland behövs övertydlig hjälp, i form av vissa krav, för att man ska ta sitt ansvar. För att kunna ta sitt ansvar. Det förutsätter en stor medvetenhet, hos organisation och individ, och att kraven är kloka, väl validerade och presenteras med ett ”varför”. Den valideringen fanns i liten utsträckning då, den finns i stor utsträckning nu.

Strategier för hjärnsmart arbete

Det hade, med största säkerhet, också hjälpt mig om det fanns strategier för hur man jobbar effektivast och klokast utifrån hur hjärnan vill ha det. Om jag fått klart för mig att jag inte kunde, fortfarande inte kan, multitaska, fast jag ansåg att jag var en expert på området.

Hjärnan kan bara utföra en sak i taget när det gäller kognitivt krävande uppgifter – det vill säga när det handlar om att göra någon form av tankeoperation som när vi löser problem, fattar beslut (vi fattar någonstans runt 65 000 varje dag), analyserar, interagerar empatiskt, etcetera.

Idag är jag expert på singeltasking, jag lärde mig den hårda vägen vad som är effektivt på riktigt och vad som hjälper mig att fortsätta prestera men nu utan att det kostar mitt välmående. Som nu, när jag skriver, fokuserar jag på att skriva och gör EN sak; mobilen är på ljudlöst och undanlagd, mejlprogrammet avstängt och min kollega är ombedd att inte avbryta.

Att få möjlighet att utveckla och träna strategiska arbetsmetoder i grupp pekar inte ut någon och förebygger för många. Att utveckla en mental ergonomi på arbetsplatser borde vara lika självklart som att vi förebygger ryggont och andra kroppsliga besvär med hjälp av ergonomiska stolar och bord.

Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter talar mycket om att förebygga ohälsosam arbetsbelastning och social ohälsa. Det sker inte enbart genom arbetstidsreglering och bortlyftande av arbetsuppgifter. Det sker genom att arbeta utifrån hur hjärnan vill ha det, både när det gäller belastning och social interaktion. Vi klarar mycket när vi får rätt förutsättningar i en respektfullt och tillitsfull miljö där vi får möjlighet att ta eget ansvar. Det är arbetsgivarens roll att skapa förutsättningar för det.

Medarbetarens ansvar

I de nya reglerna lyfts medarbetarens ansvar fram. Det är en viktig bit. Enligt arbetsmiljölagen kapitel 3, 4§, ska arbetstagaren medverka och följa de föreskrifter och regler som gäller på arbetsplatser.

Tänk dig en arbetsplats där det finns föreskrivet att man samlas varje morgon för en stunds övning i medveten närvaro, typ mindfulness. Där var och en har att prioritera sina tre viktigaste uppgifter varje dag, där dessa uppgifter förutsätts göras under fokustid och där man tar pauser mellan varje fokuserat arbetsblock. Där det finns en klok mejlkultur där inte alla ska svara alla hela tiden, där möten är korta och meningsfulla, där man får beröm för att säga nej när tiden inte räcker till, där man agerar respektfullt mot varandra och sig själv. Där skratt och leenden inte förväxlas med att man är oseriös. Där alla uppmanas att ge konkret positiv återkoppling till varandra (även till chefer och ledare) och där kritik alltid tas i enrum och ges betydligt mer sällan än beröm.

Man kan bränna ut sig av för mycket, för lite eller helt lagom att göra beroende på hur man hanterar situationen. Man kan bli utmattad i en miljö där ingen ler. Vi har alla ett stort ansvar, nu gäller det att ta det. Det behövs modiga ledare och insiktsfulla följare för att vi ska kunna vända den trend vi själva skapat.