Det är hektiska dagar för alla som jobbar med Stockholms Filmfestival. Det är mycket som ska klaffa under de dagar som festivalen äger rum - nära 200 filmvisningar ska rulla, workshops ska hållas, biljetter ska säljas, internationella gäster - filmskapare, skådespelare och journalister ska guidas rätt i huvudstaden. Under årets förberedelser jobbar cirka 15 personer löpande med festivalen - under festivalveckan växer medarbetarstyrkan till 300 personer. Många är volontärer. Och alla älskar film.

Vilket typ av ledarskap krävs i en sådan föränderlig organisation? Git Scheynius tror på närvaro och en tydlig kommunikation.

- För oss gäller det att ge alla våra medarbetare förutsättningar att snabbt komma in i jobbet. Alla måste förstå vad som förväntas av dem och det är min uppgift att förmedla festivalens inre själ på ett tydligt sätt. För att jag ska nå ut med mitt budskap krävs förtroende och det tror jag skapas genom närvaro och lyhördhet – att ha förmågan att lyssna och höra vad medarbetarna faktiskt säger.

För att hålla ihop en föränderlig organisation är det viktigt att alla medarbetare förstår vilka mål som är uppsatta. Det insåg Git redan från början. Hon har upprättat skriftliga manualer för varje del i verksamheten för att det ska gå lätt och snabbt att förstå vad som förväntas på alla positioner. Man kan inte bara säga ”gör det här”, man måste också tala om hur det ska gå till, menar Git. Manualerna fungerar lite som en festivalbibel.

Tre mål

Målen ska inte vara många, de ska kokas ner till högst tre stycken. De tre målen ska sen genomsyra hela organisationen, finnas hos alla – som ett mantra. När det börjar dra ihop sig till festivalhöst samlar hon regelbundet alla på kontoret och håller stormöte.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

- Då inleder jag med våra mål varje gång. På det sättet kör jag in dem och hela teamet får en skön känsla av att vi gör det här tillsammans. Vi bygger det ihop. För det gör vi, alla fyller sin enormt viktiga del för att helheten ska fungera.

Som ung medarbetare på festivalen får man ta stort ansvar och Git berättar att många hon anställt återkommit till henne flera år senare och undrat hur hon vågade.

- Då brukar jag säga ”Men det gick ju bra, eller hur?”. Jag tror att människor kan göra vad som helst, bara de har en trygg miljö omkring sig. Jag litar på andras förmågor och älskar att se människor växa och det gör de verkligen här på festivalen.

Git har en stor fördel - hela hennes personalstyrka är starkt motiverad och älskar det hon älskar; film. Hon har ofta fått frågan ”Hur står du ut?”. Festivaljobbet innebär ett högt tempo och höga ambitioner - men alltid låg budget. Och det som får henne att stå ut är just människorna, passionen och samarbetet.

Den gemensamma skylten

Hon berättar hur en neonskylt från Estland fått stå som symbol för vad målinriktat samarbete faktiskt kan uppnå. Skylten började som en dröm eller en lös idé - en snurrande Filmfestival-logga på festivalhotellet Berns i Stockholm. Men drömmen har, via en rad arbetsinsatser, realiserats och i måndags monterades den upp på plats.

- Vi har ju begränsade ekonomiska resurser, men en väldigt stark gemensam vilja. Skylten blev ett bevis för att det funkar att uppnå även höga mål, om man vill det tillräckligt mycket och kan samarbeta. Den här skylten har liksom följt oss som en sidomotor – vi har alla bidragit och följt varje steg. Bygget har till och med dokumenterats och filmats på plats. Vi har följt upp dess tillblivelse på alla möten och alla medarbetare har deltagit i processen. Att få med sig alla, det är så fantastiskt.

Den knappa ekonomin är en ständig utmaning. Det tog tolv år för festivalen att gå plus minus noll. Men Git menar att kulturbranschen sällan är lönsam och att man inte befinner sig där för pengarnas skull.

- Ur ett ekonomiskt perspektiv är vi en katastrof, skrattar hon. Vi gör en stor internationell festival som egentligen kräver hundra miljoner. Att vi klarar oss på så tight budget beror på att vi skriver cirka 400 avtal med näringslivet varje år. Filmbranschen är ju på ett sätt ändå den del av kultursfären som ligger närmast näringslivet. Filmen har en kommersiell sida som många andra kulturområden inte har och näringslivet associeras gärna med vårt starka varumärke. Men visst är det tungt ibland. Ett år blev jag tvungen att tacka nej till att få hit Akira Kurosawa för vi hade inte råd, då gick jag ut på gården och skrek. Året därpå gick han bort. Sånt känns.

Film och passion

Så om det inte är pengarna som driver, vad är det då? Filmen naturligtvis. Och passionen. Git återkommer ofta till sitt och hela den varierade personalstyrkans totala och innerliga engagemang. Hon säger att hon själv inte kan jobba på något annat sätt och tror att andra branscher kan lära sig mycket av festivalens arbetssätt och drivkrafter.

- Ja. Jag tror att näringslivet har lite brist på passion. Det anses inte riktigt fint och kanske lite okontrollerat. Där ska man lugna ner sig, men jag tror knappast man kommer vidare om man inte gör affärer med passion. Det ska finnas glädje – oavsett vilken produkt eller tjänst man jobbar med.

Det tar mycket tid att vara en bra festivalchef, säger Git. Men det gör henne inget, hon har ett stort intresse för människor och medarbetarnas utveckling. Det måste man ha som ledare, menar hon. Och när hon tittar på sitt eget ledarskap kan hon se att det förändrats över tid. I början av karriären var hon mer omhändertagande i sin roll, nu är hon rak, driven och tydlig. Kanske mer traditionellt manlig i sitt sätt att leda?

- Jag tror man leder som man är. Jag kan inte göra det här på något annat sätt. Och det är klart att jag måste bemöta omgivningen som alla andra. När jag kommer ut internationellt blir folk ibland chockade över att jag är kvinna, särskilt i Asien. De har konsekvent tilltalat mig med ”Mr Git” i alla sammanhang och får inte alls ihop det när vi sen träffas. Som kvinna måste man alltid bevisa lite mer, bevisa att man är kunnig, man är alltid second best. Det är sådant som män slipper.

Tryggare idag

Om hon blickar framåt så ser hon att ledarskap inte är något man någonsin blir klar med. Det är en ständig process. Hon är tryggare i sitt ledarskap idag än när hon började för 22 år sedan och tycker själv att hon lyckas fånga upp mer idag.

- Jag tycker att ledarskapsfrågor är kul idag, det tyckte jag inte då. Då var jag nog mer en entreprenör och glömde bort att jag behövde folk för att genomföra mina visioner. Jag njuter av det nu.

Och hon tror att det är omöjligt att utvecklas som ledare bara genom utbildning. Man måste praktisera, gå på nitar och våga göra misstag.

- Jag tror på den svenska modellen med icke-hierarkiska organisationer. Däremot tror jag varken på ständig konsensus eller en ”peka-med-hela-handen”-attityd. En kombination däremot. Och det finns ingen totalt jämlik och platt organisation, någon måste faktiskt ta besluten och också kunna ta skiten. Det är både rosor och bannor och det kan bli både hårt och ensamt.

Hon tror att chefer generellt behöver stå på sig lite mer. Man måste våga tala om vad man vill och inte ducka för problemen. Och Git Scheynius vill uppmana fler tjejer att bli ledare.

- Det går att bli chef. Jag möter så många tjejer som tror att de inte kan. Men de kan!