Anders Gustafsson är som vuxen dubbeldiagnostiserad ADHD och bipolär. Han har haft utmattningsdepression, en tuff inre resa, ett hårt yrkesliv och en kamp för livet med sig i bagaget. I ”300 knyck” har han lärt sig ödmjukhet och att ta sig framåt i livet med små, små steg. Men också med jättelika kliv.

Under sin intensiva snabba arbetslivsresa har han sett Sverige från två håll. Från den sjuke medarbetarens och arbetssökandes utsatthet och maktlöshet, och från den hårt arbetande anställdes synvinkel med privilegier och årskort på SAS.

Han har läst affärs- och marknadsjuridik, tagit en fil. Kand. i Systemvetenskap, varit IT-strateg, fått en utbildning av sin före detta arbetsgivare - ett år på KTH i Stockholm med full betalning...

Efter ett halvår som IT-strateg, ledsnade han. Jobbet innebar helt enkelt för lite stimulans.

- Jag behövde mer tempo och ännu mera stimulans. Jag fick komma tillbaka till min tidigare arbetsgivare på Posten och blev då ansvarig projektsamordnare för postens IT-drift från Karesuando i norr till Ystad i söder.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Från högpresterande till köksgolvet

Det var också där han hade en chef som verkligen lyssnade, som såg honom och vad han behövde som högpresterande, och som ställde upp för honom. Organisationen präglades av öppenhet.

- Hon lyssnade på mig, och gav mig kloktid istället för klocktid. ”I dag är jag lite tjyvis, är det okej att jag sätter mig och tar det lugnt en stund eller jobbar hemifrån.” ”Javisst det är okej” sa min chef som också stod upp för mig. Hon kunde också se, genom att lyssna på mig, när jag behövde bromsas.

När vissa kollegor var avundsjuka, gick chefen in och förklarade och så blev allt bra. Alla accepterade honom för den han var. Och tack vare det tydliga ledarskapet i organisationen, upplevde Anders Gustafsson att alla hade bra förståelse för varandra.

Allt var bra. Tills han kom till en annan organisation...

- Där hade de inte alls samma synsätt. Chefen pekade med hela handen, och jag blev ansvarig för en stor arbetsplats inom läkemedelsindustrin, där vi hade 2000 PC-klienter, tre olika mejlservers och en massa andra servers som var igång dygnet runt, i bland annat Asien, Europa och USA.

Med en annan ledning hade han kunnat vara trygg där också. Men så blev det inte. Året var 2001, och han föll ihop hemma på köksgolvet.

Det tog honom ett helt år att förstå vad som hade hänt.

Att stötta, leda och sätta ramar

Anders Gustafsson har några konkreta tips till chefer och ledare utifrån sina erfarenheter. Bland annat hur en bra chef är för en, enligt honom själv, ”sådan som han”. Och det är att vara precis som hans tidigare chef på Posten.

- Hon sa ”Hej” när jag blev anställd. Hon satte ramarna för att detta ska vi göra. Hon lyssnade och supportade. Hon sa ”Hej då” när vi skildes åt.

Han berättar också att chefen var insatt i hans behov och stöttade honom när han ville ha stödet. Det behövdes inga diagnoser. Anders Gustafsson menar att det är viktigt att vara ”lyssnande med”, att fråga och skapa lojalitet istället för ”talande åt”, och peka med hela handen. Då sker ingen utveckling och då skapas ingen trygghet och lojalitet.

Dessutom tycker han att flexibilitet är viktigt. Att ge möjlighet till att jobba hemifrån och skapa tillit mellan sig själv och medarbetaren. Eller helt enkelt en ledig dag.

- Jag levererar kanske mer på fyra timmar, än andra på åtta. Men jag orkar inte det tempot hela tiden. Och varför är det inte okej att ta en tupplur mitt på dagen?

Högt tempo

Anders Gustafsson är och har alltid varit högpresterande i alla sina jobb. Hans arbetstempo har resulterat i omgångar av sjukskrivning och återhämtning. 2006 började han äntligen komma på banan efter ett antal år av i en omvälvande berg-och-dalbana. Då kom ännu ett brev från Försäkringskassan och det ledde honom raka vägen till akutpsykiatrin. Systemet ville ha in honom i ett aktiveringsprogram på heltid. Pressen blev för stor och strax befann han sig akut på psykiatrimottagningen.

- De måste börja lyssna på vad vi egentligen behöver, säger han med betoning på lyssna.
Det var precis det de inte gjorde, förklarar han, och syftar på den tidigare arbetsgivaren men främst på Försäkringskassan.

Försäkringskassan försökte utreda hans ärende - 13 olika handläggare bollade fram och tillbaka med hans fall. Under den tiden hade han försökt medicinera sig tillbaka till livet med en massa psykofarmaka.

- Det är ett helvete. Det tar cirka sex månader och så inser man att man blir fet, ointelligent, smal, skäggig. Det är ett heltidsarbete, men det fattar de inte. Ingen lyssnar, ingen frågar.

Teatern som blev vändningen

Han kände då att han inte orkade längre. Att hans liv var slut, det hade gått för långt.

Vändpunkten, som efter många år och en lång process, ledde till att han 2012 startade Resursfabriken, blev Moomsteatern. En teater för och med personer med olika funktionsnedsättningar och funktionssätt. Han ringde själv till teatern, trots lågt självförtroende och osäkerhet, efter utebliven hjälp och förståelse från Försäkringskassan. Psykiatrin var hela tiden ett stort stöd. Anders Gustafsson ville bara känna sig behövd, vilket han fick möjlighet till på teatern.

Han hjälpte till med vad som behövdes, snickeri- och måleriarbete bland annat. Efter ett och ett halvt år kom han sen med i ”Vägen in” ett projekt i Region Skåne som syftar till att öka rekryteringen av personer med psykisk funktionsnedsättning. Efter tre år i ”Vägen in”, där han bland annat skrev noveller och berättelser om sin resa, bestämde han sig för att han ville ha en titel igen - vd. Sagt och gjort startade han ett Aktiebolag och blev vd för Resursfabriken.

Innan dess hade Anders Gustafsson sökt många jobb, men fick oftast svaret att han var överkvalificerad.

– Jag behöver egentligen vara anställd eftersom jag har behov av hjälp med att sätta gränser. Nu är jag min egen personliga ledare istället och leder andra.

Nu har han också en anställd i företaget. En person som kan hjälpa honom att sätta gränser, istället för tvärtom.