Uppskattning och beröm sågs som former av positiv återkoppling. Erkännande uppfattades i betydelsen att erkänna något, t ex jag erkänner att jag tog den sista kakan. Denna tolkning av erkännande hade jag över huvud taget inte beaktat, men den var precis lika relevant och riktig som min egen… fascinerande hur ord kan ges så olika innebörd. 

Så låt oss nu ägna en stund åt begreppet erkännande. Den innebörden av erkännande jag hade i tanken tar sin utgångspunkt i den tyske filosofen Friedrich Hegels (1770 - 1832) syn. Hegel menade att människan existerar endast inför sig själv genom att existera inför andra. Människan är, med andra ord, beroende av andra för att utveckla sin identitet och detta beroende handlar just om erkännande. Att bli erkänd som människa. Att bli sedd, hörd och lyssnad till – fundamentalt för oss alla, men kanske inte alltid så självklart.

En annan tysk filosof Axel Honneth vidareutvecklade Hegels tankar och identifierade tre sfärer (arenor/kontexter) för erkännande som i sin tur svarar upp mot tre praktiska självförhållanden:

1. I den privata sfären (familjen, nära och kära) har människan behov av erkännande i form av kärlek för att utveckla ett grundläggande självförtroende.
2. I samhällssfären behöver människan erkännas som moraliskt ansvarigt rättsubjekt och härigenom utvecklas självrespekt.
3. I den sociala sfären (t ex organisationen) behöver människan uppskattas för det arbete hon/han utför vilket är vägen för att utveckla självuppskattning.

Honneth menar att vi behöver erkännande i samtliga tre sfärer för att kunna utveckla en god självkänsla och identitet.

Låt mig ge några exempel:

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Kärlekens erkännande: Om barnet inte känner sig älskat kan det gå som för Ninni i berättelsen om det osynliga barnet i Tove Jansons serie om Mumintrollen.

I sagan får vi veta att Ninni har blivit utsatt för kränkningar och ironi av damen hon växt upp hos. Som en konsekvens har hon blivit osynlig. Hon har blivit berövad sin personlighet och är så tom att inte ens hennes kropp existerar längre.

Ninni har inte blivit sedd och därför finns hon inte. Som tur är hittar Tooticki Ninni och tar med henne hem till Muminfamiljen. Muminmamman ser efter Ninni och behandlar henne som en person med känslor och behov. Ju mer erkännande Ninni får, desto synligare blir hon och till slut är hela Ninni synlig igen och därmed också hennes person och självförtroende som människa.

Moralen och respektens erkännande: I samhället behöver vi känna oss respekterade som människor oavsett hudfärg, kön, politisk tillhörighet, etc.

Arbetet med jämställdhet, som präglar många organisationer såväl som samhället i stort, kan ses som ett exempel på strävan om erkännande i samhällssfären.

För att ge ett annat exempel, så var jag för ett antal år sedan på en golfklubb i Skottland och utanför klubbhuset fanns en skylt med texten ”No women and no dogs”. Humoristiskt eller inte, så kan detta ses som ett exempel på ett icke-erkännande i samhällssfären.

Arbetets erkännande: I organisationen behöver individen erkännande för de insatser hon/han gör. Medarbetarens arbete behöver respekteras och uppmärksammas som ett värdefullt bidrag i och för verksamheten.

Genom denna form av erkännande kan medarbetaren känna tillhörighet, vilket förstärker viljan att ta ansvar och bidra till helheten.

I samtliga tre sfärer finns ett ledarskapsperspektiv: Det handlar om att som föräldrar se och behandla våra barn som älskade och självständiga individer. Samhällssystemet och dess ledning behöver representera rättvisa och jämställdhet gentemot alla medborgare. Ledaren behöver se och bekräfta medarbetaren och dennes vilja att göra gott och skapa mervärde.

Och vi alla har ett personligt ledarskap i detta: Att erkänna varandra precis som vi är. Vi behöver inte hålla med varandra eller vara eniga. Vi behöver ”bara” erkänna, se och lyssna till varandra som medmänniskor.