En anekdot: Kvinnan satt och tänkte tillbaka på sitt liv. Hennes liv tog metaforiskt formen likt en böljande sandstrand och i sanden observerade hon två par fotspår – hennes egna och Herrens.

Hon följde fotspåren och som livet gick de upp och ned som en vandring i bergen. I en djup sänka upphörde ett av spåren. Vid den tidpunkten hade kvinnan gått igenom en period som hade varit särskilt svår och prövande för henne. Hon såg på fotspåret och minnena väcktes till liv… en känsla av sorg och övergivenhet sköljde över henne. Hon lyfte sakta blicken och frågade Herren: Varför övergav du mig då när jag behövde dig som mest? Herren svarade: Kära barn, jag har aldrig övergett dig. Där du bara ser ett fotspår, då bar jag dig.

Troende eller inte, men berättelsen är vacker och bjuder in till eftertanke: Hur förstår vi det här med ensamhet?

Berikande och smärtsam

Ensamhet kan kännas härligt och befriande. Att få en stund att ro om sig själv, reflektera eller bara vara. Ensamhet kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva, lyssna till våra inre röster och få insikter om vad vi behöver för att kunna ta viktiga beslut i livet.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Som min kloka far säger: ett visst mått av ensamhet är berikande. Denna ensamhetens framsida visar sig framförallt när vi själva väljer den och tar vara på den på ett ömsint och medvetet sätt.

Ensamhet kan också upplevas påträngande och smärtsam. I ensamheten kanske vi känner oss uppgivna eller övergivna. Lämnade åt vårt eget öde. Som om vi är avskilda från världen och därmed inte betydelsefulla.

Kanske är det särskilt i förvirringen denna form av ensamhet tränger sig på. Vi kanske står inför ett beslut eller i en situation där vi känner oss villrådiga, osäkra eller handlingsförlamade för att vi inte har förmåga att reda ut våra egna tankar.

Vi kan också känna oss ensamma trots att vi har massa människor runt omkring oss. Vi kan, med andra ord, vara med andra människor utan att känna gemenskap. Att vara i en grupp och inte känna tillhörighet eller acceptans kanske på grund av att vi på något sätt ”sticker ut” beroende på hur vi ser ut, klär oss, uppträder, tänker, talar och presterar i jämförelse med övriga i gruppen, kan vara mer ensamt än när vi bokstavligen är själva. I dessa ensamhetens baksidor kan vi verkligen känna oss otroligt ensamma.

Att känna utanförskap, mindervärde, otillräcklighet, utfrysning eller brist på tillhörighet kan göra att vi dra oss undan och isolerar oss. Som en konsekvens kanske andra slutar att ta initiativ till att inkludera oss och avståndet ökar successivt, vilket i sin tur stärker känslan av ensamhet. En ond spiral, tillika självuppfyllande profetia.

I förlängningen kan det leda till ångest och depression, och denna förlängning är sällan lång. Ensamhet på grund av utsatthet finns på flera håll i vårt samhälle som t ex i skolan, idrotten och på arbetsplatsen och berör oss således både som barn, ungdomar och vuxna. 

Kärlek och respekt

Vad har då den här ensamheten för grund? Är det kanske behovet bakom känslan som är det intressanta?

Tanken för mig till den tyska filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) och hans skrifter kring erkännande som ett grundläggande behov hos oss människor. Vi behöver kärlek, respekt och gemenskap – det är rena hygienfaktorer för människans utveckling. Vi behöver bli sedda som en betydelsefull annan och det är genom att bli sedda och lyssnade till som vi utvecklar vår identitet och självkänsla.

Om vi inte upplever erkännande och acceptans från andra så finns det en risk att vi, till synes, självmant drar oss undan. Vi drar oss undan från det vi egentligen behöver och så gärna vill ha. Vi agerar kontraproduktivt och bidrar själva till att öka avståndet till andra och därmed också känslan av just ensamhet.

Som medmänniskor behöver vi alla vara vaksamma på dessa företeelser. Vi behöver kanske mer än någonsin säkra gemenskap så att ingen känner sig ensam. Vi behöver ta hand om varandra. Detta är giltigt i alla sammanhang och sociala system – därmed även i organisationen.

Som chef, och givetvis också som medarbetare, behöver vi inkludera andra och varandra för att säkerställa att alla blir erkända och uppmärksammade för sina prestatoner, men kanske än viktigare för de individer vi är.

Som chef behöver du också vara vaksam på din egen ensamhet. Tillvarata och använd den. Sök också stöd hos kollegor eller andra samtalspartners när du inte själv förmår strukturera och sortera i dina tankar. Det är lätt att fastna. Ibland behöver vi bara höra vad vi själva tänker för att bli kloka på vad vi ska göra. Ibland behöver vi en fråga för att själva kunna komma vidare. Ibland behöver vi bara bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Så är det för oss alla och när du som chefer inte bejakar detta finns risken att det kan kännas väldigt ensamt på toppen. 

Som Moder Teresa så vist uttryckt: Vi kan bota fysiska sjukdomar med medicin, men den enda boten mot ensamhet, misströstan och hopplöshet är kärlek.

Och kärlek behöver vi både ge till oss själva och till andra. Ju mer vi ger, desto mer får vi. Kanske sitter du just nu med lite obesvarad kärlek till dig själv. Kanske ska du ta ett möte med dig själv och besvara den!