Jag skulle aldrig i livet påstå att det är enkelt. Men jag menar helt bestämt att det finns en hel del vi kan göra själva för att vända den obehagliga trenden där människor både i och utanför arbete mår sämre och sämre.

Tänker på Stefan Einhorns fantastiska uttryck ”nånannanismen”. Det är så lätt att tänka att det är nån annan som ska göra något. ”Inte kan väl jag? Det verkar jobbigt! Det är för stort, vad jag gör spelar ingen roll.” Vanliga invändningar, men inte helt sanna.

Vad är det som gör att vi är beredda att offra oss själva och vår hälsa - samtidigt som vi bidrar till arbetslösheten när vi jobbar på som galningar? Det är en intressant, komplex och viktig fråga, tänker jag. Funderar mycket på den när jag träffar allt fler som tappat gnistan, inte orkar kämpa längre, som vill hitta en arbetsgivare där inte omorganisation och rationalisering är det viktigaste eller där man i alla fall blir respektfullt bemött.

Jag är övertygad om att det finns många lovvärda arbetsgivare och jag tror att de skulle ha mycket att vinna på att marknadsföra sina förtjänster så länge de är ärliga. Jag är också övertygad om, och har sett det hända gång på gång, att det på de flesta ställen går att ta ansvar för sin egen situation.

Vad är det då man som individ kan göra när man, som allt fler beskriver det för mig, ”bara vill kunna jobba på och göra ett bra jobb utan att slita ut sig fullständigt”?

I sammanhanget kan det säker låta futtigt men man kan börja göra det man gör med större fokus. Man kan fundera över om man planerar klokt och gör det man planerat.

Många behöver träna på att säga nej till arbetsuppgifter för att inte bli överlastade (vilket är lättare om det finns en relevant planering att luta sig mot). Man kan ta sig ”friheten” att ta korta pauser mellan olika arbetsuppgifter och längre pauser på ledig tid. Man kan ta makten över tekniken istället för att låta tekniken ta makten över sitt liv. Man kan ägna semestern åt det den är tänkt till; semester, det vill säga vila och återhämtning.

Semester betyder förvisso inte ledighet på de flesta andra språk, utom tvärtom terminsbaserat arbete. Men i Sverige har vi använt ordet semester ända sedan 1700-talet i betydelsen 'ledighet från arbete'. Från början mer precist om officerares rätt att vara lediga under en viss period, enligt Språkrådet.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Det är vars och ens eget ansvar att inte fylla ledigheten från arbete med annat arbete. Så länge vi inte tar vårt ansvar för vår hälsa, kan arbetsgivarna fortsätta att skylla på att problemen ligger på det privata området.

Vi kan vara med och skapa en positiv spiral. Om vi gör vad vi kan för att jobba klokt, dvs mentalt och fysiskt ergonomiskt, inte tar på oss mer än vad som ryms inom en normal arbetstid (med undantag för några toppar då och då) och tar vår egen återhämtning på allvar skulle vi ha så mycket lättare att sätta ner foten och säga nej när vi utnyttjas och ja - när vi verkligen kan och vill bidra till fantastiska insatser.

Det kan låta hårt, det kan låta för enkelt eller för svårt beroende på vilket perspektiv man tar. Jag har sett det hända så många gånger i mitt arbete med människor- att det går att hitta ett sätt att jobba som ger ett högt egenvärde och många gånger ökad respekt utifrån.

Men det här går inte att förändra i ett enda steg. Som alla resor börjar även denna med det första steget.

Jag skulle önska, så här i stundande semestertider att fler vågar ta ett första steg i sommar och ger sig själv riktig semester. Naturligtvis ska vi göra saker vi vill under vår lediga tid, men vi behöver faktiskt också våga välja bort. Vi kan inte hinna göra allt roligt och viktigt eller alla måsten. Det är bara att inse - de är ofta för många.

Men det är helvetiskt svårt att bromsa för den som är van att köra på. För att bryta ett sådant mönster är mindfulness fantastiskt. Det finns biologiska förklaringar till det, beroende på vad som händer i hjärnan. Det har jag skrivit om tidigare.

Nu vet jag av egen erfarenhet att det är otroligt svårt och till och med motbjudande att sätta sig i stillhet, när man är van vid fullt ös. Oavsett om man känner längtan efter det eller inte. Jag minns fortfarande, med emfas, hur otroligt jobbigt det var när jag för 10 år sedan började bryta mitt ”presterande-och-görande-missbruk” med att sätta mig på sängkanten i tre minuter; fingrarna trummade, hopplösheten kändes enorm, uttråkningen nästan övermannade mig.

Samtidigt som jag från djupet av mitt jag kände att det var viktigt. Det var en livräddande insats jag gjorde. Idag är jag evigt tacksam att jag tog mig igenom den svåra starten.

Så ta ditt ansvar i sommar, ta paus, var närvarande, gärna i korta mindfulnessövningar. Gör hellre lite som blir av än mycket som blir dåligt samvete. 

Om det ändå är outhärdligt, prova några andra sätt att fokusera. Blev häromdagen presenterad för vuxenmålarböcker av en god vän. Med en sådan och några färgpennor kan man sjunka in i medveten närvaro en stund och skapa en ljuvlig värld på pappret. Eller ta musiken till hjälp, välj en eller två låtar du verkligen gillar och lyssna med full uppmärksamhet. Utan att någon eller något får störa dig. Eller hugg ved, fiska, påta i jorden.

Gör det med total närvaro och för att du vill, inte för att du måste.

Oavsett vilken väg du väljer till medveten närvaro, ta den! Det är enormt värdefullt i den brusande tid vi lever i. För att orka bruset. För att orka prestera. För att orka må gott. Och du, glöm inte att stänga av mobilen då och då.

Ge dig en vilsam sommar!