Vill du lyssna på denna artikel istället för att läsa den?

”Man ska aldrig ta ut sorgen i förskott.”

Orden är den lite stressade men glada tågvärdens, efter att kvinnan bredvid mig på väg från Stockholm till Göteborg en junimorgon sagt att hon hört om möjliga förseningar.

”Allt möjligt kan hända här i livet. Det ska nog gå bra, njut av stunden och utsikten istället, det är ju rena naturfilmen, vet ja’”, tillägger tågvärden. Grannen och jag ler ikapp när värden leende drar sin vagn med frukostlådor vidare.

Jag öppnar min frukostlåda och hittar äppeljuice, mörkt bröd och ost, och när jag blandar yoghurten med müsli minns jag min resa till Kolmården för några år sedan. Jag skulle föreläsa om inkludering och välkomnande för ledarna i en kommun, och om hur vi kan säkerställa just en sådan verksamhetskultur. Efter att ha klivit av tåget i Norrköping hittade jag den förbeställda taxin. En man nära pensionsåldern stod utanför med en skylt. Han var urbilden av en droskförare från förr. Skärmmössa med emblem, svart skinnjacka, vit skjorta och slips. Välputsade skor. Han höll upp dörren.

En stund senare skulle vi ge oss av. Han vände sig om och sa: ”Ska vi ta den snabba vägen eller den fina?” Det var ju en fråga tänkte jag och svarade, ”Vad är det för skillnad?”. Han såg lite oförstående ut. ”Ja alltså, den snabba vägen är snabbare och den fina är finare.” ”Och i tid, vad är det för skillnad?”, frågade jag. ”Ja du, det är inte mer än kanske fem minuter mellan den snabba och den fina.” Jag lutade mig framåt och sa, ”då tar vi den fina”. ”Ett klokt val min herre, det är så många som väljer den snabba nu för tiden, och då missar de ju den fantastiska soluppgången över Bråviken.”

Nya perspektiv och reflektionens kraft

Det kanske är så att vi tappar någonting viktigt när vi rusar fram. Perspektivet. Helheten. Insikten. Meningen. Glädjen.

Jag minns när jag arbetade som destinationschef i Åre och VD för liftbolaget. Dagarna igenom handlade det om att utveckla platsen och att lösa problem. Ibland fanns det frågor som envist inte ville bli besvarade, trots att jag verkligen försökte. Då upptäckte jag någonting som jag fortfarande bär med mig. Istället för att tänka på problemet så att det knakade i huvudet, tog jag mig upp på fjället och gick en timma, njöt av utsikten och tittade noga var jag satte ner foten på väg ner till byn. När jag väl var nere var det ofta så att mitt undermedvetna serverade en lösning på problemet. 

Kanske är det så att vi står för nära för att se något som det är. Att vi fastnar i detaljer, missar helheten och underskattar reflektionens kraft. Vi stänger det tredje ögat, det som inte fastnat i ett visst spår som de två andra, med vilka det vi ser filtreras genom våra erfarenheter, kunskaper, åsikter, fördomar och fantasier. De två ögon som gör att vi letar på fel ställe och inte med rätt perspektiv. 

”Det är när vi inte har kontroll vi verkligen har det”, sa en vän till mig som liknade det vid att sitta i en eka och i detalj kontrollera hur någon ror utan att se att båten är på väg mot ett vattenfall. Risken med en värld där alla blir specialister är att ingen ser den större bilden, som allt är en del av.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Utveckla självmedkänsla

För mig är det viktigt att ställa mig vid sidan om och betrakta alla mina tankar, åsikter och känslor. Ibland brukar jag tänka att jag sitter på ett berg tittandes ner på mig själv och ser hur jag håller på för att få ihop livet. Hur jag arbetar, tar hand om någon, försöker vara en bra make, pappa, farfar och vän. När jag ser mig själv därifrån utvecklas en självmedkänsla, inte så att jag tycker synd om mig själv utan mer som att jag värdesätter mig, bryr mig om människan jag är och inser att livet inte alltid är ett enkelt pussel att lägga.

Min vän Alan i Kanada hjälper ledare att utveckla självmedkänsla. ”Det är inte alltid så enkelt”, säger han och ler. ”Att få dem, oftast män i kostym, att visa sig själva omtanke i sina hektiska liv. Särskilt utmanande kan det vara när de ska göra The sweetheart excercise practice, då han ber alla i gruppen lägga en handflata mot kinden, klappa sig själva som de vore ett litet barn, och säga ”it´s ok sweetheart, it´s ok”. 

Sov på saken!

Något annat jag har haft nytta av är att sova på saken, att inte reagera direkt på en situation utan ta mig tid att betrakta den från olika håll. Ytterligare ett sätt att finna perspektiv, ta den fina vägen istället för den snabba. 

Ibland tänker jag att det borde finnas en funktion inbyggd i datorns tangentbord, som känner av om man trycker för hårt på tangenterna, eller om mailet är för kort och saknar ett vänligt tilltal. Att en ruta kommer upp på skärmen med frågan ’Är du säker på att du ska skicka det här?’ Om man svarar JA, får man en chans till, ’Är du VERKLIGEN säker på att du ska skicka det här nu?’ Hugger man till med ännu ett hårt tryck på JA, svarar datorn ’Nä det blir inget med det, nu stänger jag ner och öppnar i morgon bitti, så får du tänka igenom det här. God natt!’

Välj den fina vägen istället för den snabba

När jag träffar inkluderande och välkomnande ledare återfinner jag mycket av öppenhet, nyfikenhet samt förmåga att skapa tid för reflektion och stillhet i en stressad tillvaro. Ytterligare sju tydliga kännetecken och val som formar deras värdskap är: 

1. Service före egennytta
   
2. Helhet före delar
   
3. Ansvar före undvikande
   
4. Omtanke före likgiltighet
   
5. Kunskap före arrogans
   
6. Dialog före konflikt
   
7. Glädje före besvär

Det är alltså inte istället för, utan före. Ta en sak som att ge service, att inte bara tänka What´s in it for me, utan först tänka på den andre. Det leder alltid till egennytta för servicegivaren i form av en inre tillfredställelse.

Sommar och ledighet är en fin tid för distans, att låta orostankar få vara för sig själva. En oro är oftast bara en fantasi om något i framtiden som inte kommer att hända, och om det skulle inträffa är det många gånger inte så hemskt som vi först trodde. Kanske det istället leder till nya möjligheter.

Det är 24 grader när vi rullar in i Göteborg, exakt på tid.

Kvinnan bredvid och jag tittar på varandra och tänker samma sak, att hon hade rätt. Man ska inte ta ut sorgen i förskott.