Jag spenderar julen på vacker landsbygd i södra Indien. Vissa nätter vaknar jag av trumpetande elefanter. Min nyfikenhet kring detta djur har alltid varit stort så jag beklagar mig högt över att de inte visar sig på dagtid. De bosatta förklarar att jag borde vara tacksam att de vilda elefanterna inte har närmat sig på dagtid. De gör sig bättre på avstånd. Jag och min nyfikenhet är ännu inte redo att hålla med, men sakta börjar det gå upp för mig…

Kanske var det ändå min stora aptit på livet, min vilja att uppleva och samtidigt bidra så mycket som möjligt till omvärlden som gjorde att jag ofta krånglade till det för mig. Livsnätet vävdes inte alltid så smidigt. Ofta försökte jag vara på flera ställen samtidigt. Alla de där ansvarsområdena som i sig var intressanta och givande blev tillsammans till tunga, elefantliknande bördor.

Och vilken människa vill bära runt på 5000 extra kilo? Knappast någon utav oss, ändå är jag säker på att många känner igen sig i min beskrivning.

Så för en tid släpper jag taget om allting på ett ashram i Indien, andas frisk luft och får tid till både distans och närhet till mig själv. Vare sig man är på ett grönbeklätt ashram i Indien eller i ett ombonat kök i ett vintervitt Sverige, så erbjuder julledigheten ofta denna möjlighet; att släppa taget om alla måsten, om så bara för en stund, och fundera över hur man vill ha det framöver. Det är här våra nyårslöften kommer in i bilden. I en tid som alltid och oavsett bara flyter på, blir årsskiftet en markör och kan fungera både som ett avslut och att avstamp. För vad? Det bestämmer förstås bara du.

Nyårslöften kan vara löften om att sluta med något, såväl som att börja med något, åstadkomma något eller skapa något. Oavsett vad, behöver man våga släppa taget om saker och rensa ut för att få plats med det nya. Även detta fick jag nya perspektiv på under filosofiska samtal i Indien.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

I den hinduistiska livsåskådningen utgör treenigheten av manliga gudar den naturliga livscykeln. Brahma skapar nytt, medan Vishnu upprätthåller och bevarar. När tiden är inne dyker Shiva upp, som för övrigt är far åt elefantguden Ganesh. Shiva dansar på lätta fötter för att förstöra det som inte längre tjänar oss så att utrymme kan beredas åt nya skapelser. Shivas dans lär oss att avvecklandet är nödvändigt för att kunna välkomna det nya.

Det gav mig perspektiv på vår kulturs utbredda rädsla för att saker ska gå sönder. Avsked av saker, beteenden, sammanhang och människor behöver inte vara misslyckanden. Inte alls. Ty det som tog dig hit, kommer inte att ta dig dit. Ibland är ny utrustning nödvändig; inre som yttre. Det sägs till och med att vi får vara beredda på att ge upp allt för att få allt. Tänk på det ett slag.

Vad behöver du ge upp för att ge rum åt det nya?

Ibland handlar det om att släppa taget om vanor och livsmönster som inte tjänar dig längre. Ibland handlar det om att släppa taget om de invanda roller – förväntningar på dig själv, samt andras förväntningar på dig – som hindrar dig från att vara den du verkligen är och leva som du lär. Ibland handlar det om att släppa taget om föreställningar och illusioner som stoppar dig från att se livet som det är.

Självinsikt manar till förändring. Ibland blir det en enkel process; det räcker med att syna sig själv och byta förhållningssätt. Ibland krävs hårt arbete, tålamod och upprepning. Men du får lita till att det är värt det. Därför att du är värdig.

Jag tittar tillbaka och framåt på samma gång, då jag tar upp dokumentet jag författade på nyårsdagen under min vistelse i Indien. Jag formade min drömbild i tre staplar som svarar på frågorna: Vem är jag? Vad gör jag? Vad får jag? Vägen fram kan behöva upprepade påminnelser om drömbilden. Men tack vare drömbilden kan jag lättare uppskatta processen och vägen fram. Och jag vandrar lättare och gladare, därför att jag har lärt mig konsten att säga nej till det som inte passar mig och min vision om det goda livet.

Och när man väl vandrar lätt, levande och lekandes, så börjar man förstå att vägen kanske i själva verket är destinationen…

Mot slutet av min Indien-vistelse möter jag den största spindel jag någonsin sett. Något av en spindlarnas elefant. Jag blir fascinerad och förskräckt på samma gång. Jag föser in den i badrummet och stänger dörren om den, låter meddela om jättespindelns existens och får leende till svar att den inte är farlig. En vän, tänker jag.

Så tänker jag åter på barnsången, om elefanten som balanserade på en liten spindeltråd, och beslutar mig för att jag istället ska låta mig inspireras av spindeln. Att med lätthet, medvetenhet och långsiktighet forma min livsväv, det är konst.

Min livskonst.