Kristoffer Ahlstrom-Vij är sedan september verksam vid University of Kent i England, men ibland har han vägarna förbi Sverige och håller föreläsningar. Jag hade förmånen att få en intervjutimme med honom efter en dragning som han höll på Projektnäring i slutet av november. Vi pratade bland annat om hans bok ”Magkänslans anatomi” som blev uppmärksammad för ett par år sedan när den kom. Det är en bok som, trots sin akademiska infallsvinkel, ändå griper tag i läsaren med intressanta forskningsresultat och häpnadsväckande statistik som visar att vi människor allt som oftast gör rena tankefel.

Och den var rolig att skriva.

- Det var ju ett annat typ av skrivande än det jag normalt sett är van vid. Men det är roligt att kunna nå ut med forskning till nya målgrupper. Och jag hoppas att den kan hjälpa läsaren att få ett nytt synsätt på vad som faktiskt formar vårt tänkande.

Föreläsningen han just hållit inleddes med en liten övning. Åhörarna fick i uppgift att besvara tio frågor, men spannet inom vilket svaret skulle ges var upp till var och en att sätta. Första frågan – hur gammal var Martin Luther King när han dog? – kunde således besvaras med 1-100 för att få ett garanterat korrekt svar.

Nästan ingen i lokalen satte dock så stora intervaller. Följden blev att många inte fick mer än tre eller två rätt. För det är få som sitter inne på kunskap om månens diameter eller Nilens längd i kilometer…

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

Övningen hade naturligtvis en baktanke – att påvisa människans benägenhet att överskatta sin egen förmåga.

- Om det är någon tröst för er, så hade jag – trots att jag forskar om de här sakerna dagligen – bara tre rätt på samma övning, sa Kristoffer och publiken skrattade lättat.

En av poängerna i ”Magkänslans anatomi” är just den – människan är präglad av en massa saker när hon tar sina beslut, inklusive saker som gör det svårt att se rationellt på världen.

Fet mat och terrorattacker

Med hjälp av slående statistiska bevis tydliggör Kristoffer Ahlstrom-Vij, gång på gång, till exempel att vi grundar våra beslut på magkänslans impulser, snarare än på hårda fakta.

- Som att vi är mer rädda för att råka ut för en terrorattack än att konsumera fet mat. Det första är väldigt sällsynt, rent statistiskt. Fet mat utgör däremot en verklig, om än smygande fara, det vet vi. Ändå är vi räddare för terrorister än för hamburgare.

Men Kristoffer understryker gång på gång att vi inte nödvändigtvis är dumma eller korkade. Att tänka rätt känns ofta fel. Vår hjärna är utformad för ett grottliv av uppenbara faror och är därför i många sammanhang inte särskilt väl anpassad för många moderna faror och sammanhang.

Ställ kontrollfrågan

Men även om vi inte kan påverka vår fysiska hjärna, finns det ändå en rad åtgärder vi kan prova för att öka chanserna att komma närmare en objektiv sanning när vi exempelvis fattar ett beslut.

Ett tips är att ställa kontrollfrågan – vad hade hänt om jag handlat annorlunda?

När vi väljer en väg, en åtgärd, ett sätt att hantera ett problem, får vi över tid ett utfall. Och eftersom människan är benägen att söka samband, så är vår övertygelse att vår åtgärd gav problemet en lösning.  Vad hade hänt om vi handlat annorlunda? Det får vi naturligtvis aldrig veta. Men att ställa sig frågan är ändå intressant för att bredda vårt sätt att tänka. Jag är förkyld, tar en huskur, blir frisk. Men vad hade hänt om jag inte tagit den? Hade jag blivit frisk ändå? Troligtvis.

Jag undrar hur vår beslutsförmåga påverkar vårt arbete med framtida strategier inom företag. Hur kan vi lyckas förbättra det? Med Kristoffers resonem

Magkänslans anatomi

- Jag är ingen specialist på sådana frågor, vill jag understryka. Men en viktig fråga då vi väljer strategier måste ju vara: Kommer det här att ge de resultat som vi vill ha? Så vi ser tillbaka på tidigare fall. Men vi nöjer oss inte med att se att resultat följer på en strategi, utan vi ställer också kontrollfrågan: Vad hade hänt om vi handlat annorlunda? Om svaret är ”troligtvis samma sak” så har vi ingen anledning att tro att strategin är verksam.

Med det menar Kristoffer att händelser kan synas vara relaterade – orsak och verkan – utan att så faktiskt är fallet. Och här finns risk för feltolkningar. I boken berättar han om fallet där författaren George Orwell som barn gjorde en vaxdocka med en elak skolkamrat som förlaga. Han bröt sedan av armen av dockan och ett par veckor senare bröt även den elaka kamraten armen.

Händelserna är givetvis bara ett fall av slump, men ter sig som att de har ett samband, något vi människor gärna vill se. Så återigen: Ställ kontrollfrågan.

Minnet och kontrollfrågan

En fara när vi ser tillbaka för att avgöra om de strategier eller beslut vi tagit faktiskt är bra, är att vi minns våra framgångar i större utsträckning än de tillfällen där det gick riktigt dåligt.

- Minnet är förrädiskt. Och vi älskar framgångsberättelser, våra egna såväl som andras. Historier som förskönar och skapar myter lever kvar, medan obekväma sanningar glöms bort. Berättelser om framgångsrika entreprenörer som lyckats mot alla odds och på grund av en stark karaktär är tilltalande. Just därför bör vi också vara skeptiska när vi hör dem. Kom ihåg Woody Allen: ”80% of success is showing up”. Mindre smickrande, men kanske mer sant.

Därför är det viktigt att vi ställer kontrollfrågan. Vad hade hänt om jag eller hon eller han handlat annorlunda? Om vi inte ställer kontrollfrågan – innebär det då att vi gör om samma misstag gång på gång, undrar jag. Och vad händer i så fall med vår innovationskraft?

- Vi får inte tro att bättre tänkande är oförenligt med kreativitet. Jag tror vi måste skilja mellan två olika stadier här. Först tar vi fram en hypotes. Kanske en galen idé som spånas fram där det är högt i tak och man får tycka och tänka som man till. Här kan vi vara hur kreativa vi vill. Men sedan testar vi hypotesen, och då spelar kreativiteten en mindre central roll. Och det är när vi ska ta reda på om det är en ”bra” hypotes – en bra innovation som kommer att hålla – som vi måste börja fundera kring hur vi tänker och tar beslut.

Inte så komplexa som vi tror

Det är inte alltid enkelt att hänga med i resonemangssvängarna, men Kristoffer menar att det inte är så komplext. Eller i alla fall är vi som människor inte alls så komplexa som vi vill tro. Vi fungerar rätt lika varandra.

Men om vi är ganska lika och vi ofta tenderar att tro att vi är lite bättre än genomsnittet – borde inte teamarbete vara en bra väg att gå? Jo, det tror Kristoffer.

- I viss fall tror jag att teamarbete motverkar några av våra dåliga beslutsfattarförmågor. Inte minst för att man är flera som kan påminna varandra om att tänka annorlunda, att ställa kontrollfrågan och så vidare. Samtidigt kräver det att alla delar ett gemensamt mål: att ta bra beslut. Annars tas kritik personligt, och en tuff men konstruktiv dialog blir omöjlig.

Det är också viktigt att vi inte förväxlar teamarbete med ett konsensussökande.

- Konsensus är ju bra om det som alla håller med om är rätt. Men precis som att vi ofta tänker fel ensamma, så tänker vi ibland också fel tillsammans, vilket kan få förödande konsekvenser. Därför är kritik så viktigt, och detsamma gäller självkritik. Man kan till exempel prova att alltid argumentera mot det man egentligen anser. På det sättet testar man sin egen åsikts bärighet och det ger större chans att fatta bra beslut. Man får helt enkelt agera lite ”djävulens advokat” mot sig själv.

Kristoffer tror att sammansatta team är oerhört viktiga. Att hitta de som verkligen är oliktänkande, föra dem samman i en grupp och låta dem jobba med men argumentera mot varandra kan ge verkligt imponerande resultat.

Jag avslutar med att ställa lite frågor kring samtiden. Är det svårare att fatta beslut i det brus som vi befinner oss i idag? Kristoffer vill vara ytterst försiktig med att definiera samtiden som något speciellt tillstånd. Det har varit svårt för människan att tänka rätt under en väldigt lång tid, menar han.

- Det som har blivit mer tydligt med vår nutid är kanske snarare att vi fått bättre koll på hur vi faktiskt funkar. Utmaningen blir snarare att veta vad vi ska göra med den informationen. Hur använder vi den för att faktiskt förbättra vårt tänkande? Och här kommer vi till vad som antagligen är den största utmaningen: att faktiskt inse våra brister och inse att vi behöver hjälp.

Foto: Radha Ahlstrom-Vij