Självkänsla? Jag ska fundera på saken

Ledarskap | BLOGG | AUG 2016

I ett samtal häromdagen kom det fram att den jag pratade med känner sig som en grå mus ibland. Andra gånger är hen en briljant Bagheera som äger hela scenen. Alla rädslor är försvunna och den egna förmågan inspirerar människor till andnöd. Den naturliga följdfrågan blir förstås: vad skapar den tysta musen och när kommer Bagheera?

Bloggtext av Alexandra Thomas, Move Management

I ett samtal häromdagen kom det fram att den jag pratade med känner sig som en grå mus i vissa sammanhang. Andra gånger är hen en briljant Bagheera som äger hela scenen. Alla rädslor är försvunna och den egna förmågan inspirerar människor till andnöd. Den naturliga följdfrågan blir förstås: vad skapar den tysta musen och när kommer Bagheera?

Det visade sig att det är jämförelser som för in Bagheera i det trista, gråa hörnet. Alla andra verkar ju kunna och är så otroligt kompetenta. Varför ska just jag säga något? Gamla dammiga mönster släpar sig fram över golven och självkänslan är inte alltid så glimrande som det kanske förväntas av en person som jobbar med beteendeförändringar. Risken att tro att en är fel ute blir överhängande när dessutom livstips och snabba lyckometoder fyller etern.

Vi får veta att det inte är rädslan, utan viljan, som ska styra och bara vi vill är det fritt fram att växa och använda full potential. Dentriterna dör efter sex veckor om vi inte utmanar oss ordentligt men så länge det vuxna jaget dominerar är du fri att ta ansvar över ditt liv. Det är bara till att blomma ut, göra hundra situps, svälja och le.

En person som jämför sig eller som har svårt att staka ut en tydlig riktning har helt enkelt fel.

Men människan är inte en maskin. Livet vore så oändligt torftigt då. Livet är inte alltid förutsägbart, kontrollerbart eller ens hanterligt och Bagheera är långt ifrån ensam. I en tid då självkänsla förväntas vara något man kan beställa på postorder, skaka fram på en tredagarskurs eller läsa sig till i en artikel ger vi oss inte tid att förstå det som stångas, skaver och vill ut.

Och varför ska vi överhuvudtaget intressera oss för det? Varför lägga tid och pengar på medarbetares stackars inre liv och självkänsla? Är det inte sånt som ska lösas på fritiden eller i terapi? Jo, till viss del. Men den arbetsplats som lyckas fånga sina medarbetares önskningar, rädslor och drivkrafter kan räkna med en rejäl return of investment. Lyckas vi locka, skrapa eller knacka på ytan till de hemliga gömmor och ensamma rum, som vi alla bär inom oss, kommer en modig och hel människa fram. En människa med gigantiskt större kapacitet än en uttröttad, ihålig maskin.

I en kultur där det att viktigt att vara stark är det svårt att hitta och dela de inre rummen med andra. Det märks så tydligt när vi kommer tillbaka från semestern och de flesta uppdateringar handlar om att det druckits för mycket rosévin, träffats vänner, rests land och rike runt och nu ska vi alla gå på diet. Att en närstående blivit sjuk eller att någon ligger i skilsmässa- det pratar vi knappt om.  Det blir osmakligt nära för den individualistiska svensken.

Med kravet på en perfekt fernissa släpper vi inte in och kan heller inte ge något bestående tillbaka. När vi värjer oss för att säga som det är kommer ingen nära. Vänner får se en illusion av jaget. En skrattspegel, en flyktig projektion. Och samtidigt skvalpar själen tomt för det är så uppenbart att vi alla brottas och kämpar med något. En vän till mig har så svårt för att vara ledig att hon tänker på döden så fort hon inte kroppsarbetar på semestern. För en annan har det regnat så mycket att det varit svårt att öppna dörren. För en tredje finns förväntan på att det är nu eller aldrig som familjen ska lappas ihop- och så infinner sig inte friden.

”Get on with it”, brukar min man säga. ”Var lite tacksam och sitt inte där och drick te och känn”. Men det är svårt att fungera optimalt om inte själen är med och är den det kan jag förflytta berg. Så med respekt för alla dikeskörningar och husvagnsskilsmässor, depressioner och släktfejder väljer jag att säga att jag har skyfflat lera i sommar. Och mitt i ett spadtag kom jag i kontakt med något viktigt som kommer bära mig in i hösten.

Och Bagheera? När hen fått berätta, för flera stycken, att självkänslan ibland tvingas undan av förakt och tvivel och att hen kanske behöver vara observant på det. Och så få lyssna på andra som ibland känner likadant. Ja, då briljerade hen i ett sammanhang som jag fick bevittna. Då skymtade ta mej tusan svansen på Bagheera. Då kom djungelpantern fram.

Gästskribent

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill