När vardagen inspirerar till arbetsglädje

Motivera | BLOGG | MARS 2016

I veckan blev jag inspirerad till arbetsglädje. Topplocket gick sönder och fram tills igår var jag lyckligt ovetande om hur mycket makt ett topplock har över en bil. Men jag förstod kvällen innan, lite lagom stressad, att det var läge att boka taxi till veckans faciliteringsträning. Morgonen därpå ropar äldsta dottern från sitt rum: ”Mamma, det står en taxibil utanför dörren.”

Text av Alexandra Thomas

I veckan blev jag inspirerad till arbetsglädje. Topplocket gick sönder och fram tills igår var jag lyckligt ovetande om hur mycket makt ett topplock har över en bil. Men jag förstod kvällen innan, lite lagom stressad, att det var läge att boka taxi till veckans faciliteringsträning. Morgonen därpå ropar äldsta dottern från sitt rum: ”Mamma, det står en taxibil utanför dörren.”

Jag ser ner på mina bara fötter och konstaterar två saker: Vi har precis gått upp och klockan är inte ens halvsju. En extra koll i taxiappen och jag inser att jag bokat bilen en timme för tidigt.

Med en skällande terrier i hasorna springer jag ut på gatan i bara nattlinnet och förklarar situationen. Taxichauffören slår ut med armarna.

”Vad vill du jag ska göra?”
”Vad kan du göra?” blir min omedelbara motfråga och jag föreställer mig hur han vänder om mot stan, tar en ny körning och försvinner för alltid mot horisonten. Alternativt återvänder om en timme och jag betalar 1500 för två taxiresor.

Istället frågar han igen ”Vad vill du jag ska göra, fröken?” ”Stanna”, far det ur mig. ”Då gör jag det.” ”Men du kan inte sitta här och vänta i en timme?”

Han ler och ser ner mot gatan. ”Solen, havet, kollar lite Facebook.”

Jag tackar för den livsinställningen och springer in och gör en kaffe som han häller över i en pappmugg med ett nöjt leende.

Jag och döttrarna blir klara på rekordtid och första dottern eskorteras ner till ettans entré. Därefter åker den nyuppfunna skolbussen vidare till nästa stopp medan vi lyssnar på ett radioprogram som blir alltmer förskräckligt för varje kvarter. Anders Breivik citeras angående sina detaljerade planer på att forma en norsk naziststat och känner sig kränkt över att fler inte tagit upp stafettpinnen efter honom.

Taxichauffören, som själv kommer från Afghanistan, frustar med kaffemuggen i handen. ”Dåre! Han fick 90 pers, hade han inte kunnat nöja sig med det?”

Tolvåringen ser på mig med stora ögon. ”Var det han som sprängde sig själv?”

Jag drar ett snabbt andetag innan jag svarar och undrar vad det är för värld hon kommit till. Vilka historier är det hon vänjer sig vid att få höra?

”Nej, det var några andra”, svarar jag undvikande.

Taxichauffören kör en rejäl omväg för att kunna lämna dottern vid mellanstadieskolan och de utbyter en blick och önskar varandra en trevlig dag.

Vi åker vidare genom ett soligt Göteborg medan arabisk musik skvalar i bilen tillsammans med en familjebeskrivningen och en historia om hur det är att komma in i Sverige.

När vi är framme vill jag ge dricks men min chaufför vägrar att ta emot det. ”Jag har också familj, jag vet hur det är. Jag har haft en underbar morgon och jag älskar det här jobbet.”

Det växer något i mig. Jag tror det kallas människokärlek och jag vill ge vidare det jag fått av den här mannen under denna morgon.

För människan vill kunna känna välvilja. Människan vill kunna hjälpa till. Det och inget annat är naturligt. Det ska vi låta hamna i strålkastarljuset.

 

Om skribenten

Alexandra Thomas är organisationskonsult och regionchef på Move Management. Hon är legitimerad psykolog och blivande specialist i organisationspsykologi. Som engagerad och målinriktad ledarutvecklare får Alexandra individer och grupper att tänka till och utmana sig själva. En vision, som hela företaget delar, är att bidra till en modigare och roligare värld.
Ett pågående vetenskapligt arbete om ledarskap kopplat till kreativitet fyller delvis behovet av att skriva. I ett resande jobb, med tid på kursgårdar och hotell, och i mötet med individer och grupper, har skrivandet blivit ett sätt att bearbeta, skapa fokus och få kreativt utlopp.
 
Alexandra samlar på intryck- tonfall, blickar, beteenden och stämningar- och är uppmärksam på det som händer runt omkring. Ibland blir det en skruv, en annan gång en ofullständig mening, som hamnar i fokus och i ett större sammanhang.

Gästskribent

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Motivera

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill