En hyllning till huvudlösheten

Evelina Wahlqvist: ”Jag syftar på den huvudlöshet som präglar oss när vi vågar lyssna till vårt hjärtas röst.”

Motivera | ARTIKEL | MAJ 2017

En hyllning till huvudlösheten

En hyllning till huvudlösheten

Detta är min hyllning till huvudlösheten. Jag syftar nu inte på den huvudlöshet som får människor att vara tanklöst destruktiva eller alldeles i onödan åsamka skada. Jag syftar på den ljuvliga, livgivande, närande huvudlösheten.

Jag syftar på den huvudlöshet som präglar oss när vi vågar lyssna till vårt hjärtas röst. Den huvudlöshet som råder när vi vågar agera på vår intuition, vare sig det handlar om att instinktivt rädda någon ur en svår situation eller om det handlar om att våga tala sitt hjärtas inre visdom och övertygelse.

Jag talar om den huvudlöshet där vi vågar leva bortom förnuft och logiska resonemang och kalkyler, därför att en röst inom oss bara vet; vet vad som är rätt här och nu. Ty om det finns någon sanning, så är det vad ditt hjärta säger i denna stund. Inte igår eller imorgon. Här och nu.

Jag talar också om den huvudlöshet som behöver komma till stånd för att vi ska vara verkligt kreativa. Först när vi är huvudlösa kan vi vara kanalen för skaparkraftens förmåga att lekfullt röra sig igenom sinnet, hjärtat och vidare ut i handens utförande kraft. Den handling som inte överanalyseras kan lätt bli den mest hjärtfulla eller den allra vackraste.

Jag tänker på den huvudlöshet som faktiskt också löser problem. Ty det krampaktiga tänkandet har väl aldrig löst något bekymmer!? Är det ändå inte ofta så, att först när du släppt tanken på problemet fri så landar en fin lösning i ditt sinne?

Jag talar också om den huvudlöshet som råder första gången du talar om för en annan människa att du älskar hen. I den stunden är du bara ett enda stort klappande hjärta. Efter en tid kanske du till och med vågar säga att ”Jag älskar dig av hela mitt hjärta!”. Hittills har jag aldrig hört någon säga att hen älskar av hela sitt huvud.

Jag syftar också på den huvudlöshet som får oss att för en stund sluta älta saker bakåt eller frenetiskt planera framåt. Jag syftar på den huvudlöshet där dåtid och morgondag slutar existera och du blir ett med själva existensen. Jag syftar på den huvudlöshet som ger upphov till själfullheten. Jag älskar de stunder jag känner mig omsvärmad av mitt eget väsens kärleksfullhet. Den huvudlösheten är nog den bästa. Även om det är svårt att jämföra mellan goda huvudlösheter…

För jag älskar ju också den huvudlöshet som råder när jag för en stund släpper alla måsten och istället spontandansar och låter kroppen få bestämma takten. Jag älskar huvudlösheten som får mig att krama träd och avge ett vårskrik därför att den vilda naturen inom mig vill uttrycka sig.

Jag syftar således också på den huvudlöshet som råder när vi ger oss friheten att följa vårt hjärtas lust och ha modet nog att – för ett ögonblick, en timme, en dag, en vecka, en månad eller ett år – lämna alla måsten därhän.

Och det fina är att när vi ger oss hän, kan vi vara lugna i vår vetskap om att jorden fortsätter att snurra, även i de stunder vi pausar från förnuft och plikttrogenhet. Det vet jag, med all säkerhet.

Evelina Wahlqvist

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Motivera

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill